• Hem
  • 1. Klimat-omst...
sida

1. Klimat-omställningen

FN:s expertgrupp bedömer att utsläppen av växthusgaser behöver minskas med 50–85 procent till år 2050 jämfört med dagens nivå. Om inte detta sker riskerar allvarliga tröskeleffekter uppstå, något som vi idag bara anar med smältande isar i Arktis och Antarktis samt överhettade somrar med allvarliga bränder som följd. Klimatavtalet från 2015 i Paris mellan världens nationer har samma utgångspunkter som grund.

Parisavtalet, som Sverige har undertecknat, innebär att världen ska hålla den globala uppvärmningen under 2 °C med en strävan mot max 1,5 °C.

Den nödvändiga omställningen kommer att påverka vår livsstil på olika sätt genom mängden av olika åtgärder, och betydligt mer i västvärlden än i övriga världen.

Tillväxten – från välfärd till ofärd?

När någonting växer blir det större. Så när ekonomin växer, blir också den större. Eller? Mantrat om ständig ekonomisk tillväxt går som en röd tråd genom alla länders ambitioner. Varor och tjänster på den globala marknaden flödar, men få ekonomer och för den delen även politiker, har under resans gång frågat sig vad den totala tillväxten egentligen innehåller och innebär. Bruttonationalprodukten som mått på den nationella ekonomins tillväxt har sällan talat om eller redovisat mått på resursförbrukningen, det vill säga förbrukningen av materia och energi och dess slutprodukter i form av olika slags varor och så småningom avfall. Tillväxtekonomin har aldrig någonsin tagit med i beräkningen hur och i vilken takt resurserna förnyas och hur utsläppen absorberas. Är det månne så att ekonomerna har helt fel? Att mänskligheten inte ökar sin bruttonational-produkt utan istället minskar den? Konsekvensen av en sådan utveckling är att gå mot ofärd istället för välfärd.

Den obekväma sanning, som FN och även Världsnaturfonden vittnar om, är att mänskligheten idag lever som om vi hade drygt fyra jordklot att leva på. Samtidigt. År efter år krymper också ekvationen mellan tillväxten och resursförbrukningen, så att vi redan tidigt i augusti 2017 hade förbrukat det årets globala tillgångar i form av materia och energi. Kan vi därmed säga att vi BNP- mässigt har blivit rikare, enligt tillväxtens axiom? Nej, snarare fattigare. Och, om vi inte hejdar denna utveckling, riskerar jorden att avvecklas, avfolkas, ödeläggas. Vi behöver tänka om och omdefiniera tillväxten samt fråga oss vad verklig välfärd är.

Växthusgaser och vinstmaximering

Den intensiva exploateringen av fossila naturresurser är inte enbart ett resultat av de av människan skapade produktionssätten (produktivkrafter och produktions-förhållanden), utan handlar också om att produktionen är inriktad på vinstmaximering oavsett dess ekologiska och sociala konsekvenser. Den snabba ökningen av växthusgaser kräver därför inte enbart en dämpning av utsläpp, utan även radikala förändringar i de ekonomiska och finansiella systemen för att få stopp på klimat- förändringarna.

I mångt och mycket har klimat-och miljörörelsen hittills jagat mygg och silat elefanter, bl.a. genom att ihärdigt byta glödlampor och sopsortera medan de stora bankerna, investeringsfonderna och de multinationella bolagen har fortsatt att investera och finansiera det smutsiga kolet, oljan och fossilgasen med ihållande fokus på vinstmaximering. Förmånliga kapital-, bolagsbeskattningar och ränte-subventioner göder, direkt eller indirekt, klimat-förändringarna. Det krävs en omfattande omläggning av det ekonomiska systemet för att hantera och motarbeta detta beteende och därmed de negativa effekterna, som orsakas av deras användning.

Resurs- och klimatproblemen kan bara lösas på ett samhälleligt plan genom en omfattande omställning av produktion och konsumtion genom globala och nationella överenskommelser. Samhället måste via demokratiska processer återta kontrollen av ekonomiska investeringar och regelsystem på lokal, regional och global nivå.

De pengar som kan frigöras, kan användas på ett betydligt bättre sätt om de investeras i ”gröna” produktionssätt och inom det sociala, till exempel hälso- och sjukvård och för att ge människor en möjlighet till en förbättrad livskvalitet. Klimatomställningen, genomförd på rätt sätt, kan därmed medverka till ett mer jämlikt samhälle. För att detta ska kunna bli verklighet, krävs en socialistisk politik på ekologisk grund som sätter människan och naturen i centrum.

Sveriges nationella klimatmål

Sveriges riksdag beslutade 2015 om en nationell klimatpolitik som syftar till att inga nettoutsläpp av växthusgaser ska förekomma i Sverige till år 2045. Det är en stor utmaning och berör hela samhället. Utsläppen från transporter ska ned till 70 procent till 2030. I detta sammanhang vill Vänsterpartiet gå ett steg längre än regeringens mål för den nationella klimatpolitiken. Till 2030 vill Vänsterpartiet ha en 80 procent reduktion av CO2 utsläppen och till 2040 0 procent utsläpp.

Omställningen till mycket låga utsläpp kräver stora investeringar. Flera studier visar dock att åtgärds-kostnaderna är avsevärt lägre än kostnaderna för den klimatförändring som undviks. Det finns dock ett ”aber”, ett men: Sverige framställs ofta som ett föregångsland när det kommer till utsläppsminskningar. Den bilden är dock inte helt sann. De utsläpp som Sveriges import och våra utrikesresor orsakar i andra länder påverkas nämligen inte alls av de nationella klimatpolitiska målen. Två tredjedelar av de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen sker utanför Sveriges gränser och är dubbelt så stora som de utsläpp som sker innanför Sveriges gränser. Men de tas ofta inte med i beräkningarna. Så när till exempel kineser och indier drabbas av allvarliga luftföroreningar och smog, som ligger långt över gränsvärdena för respektive länders klimat-åtagande, så är det egentligen två tredjedelar av Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp som de måste ”ta hand om” på grund av sin tillverkningsindustri för export! Framför allt till västvärlden och till oss! Konsekvensen av detta måste Sveriges nationella åtgärdsprogram inkludera i sitt arbete för att vara trovärdigt.

 

 

Kopiera länk