Vi vet vad som krävs: fossilfri energi, hållbara transporter, skydd av natur och en mer resurseffektiv ekonomi. Tekniken finns, lösningarna finns – och de används redan. Ändå agerar vi inte i den takt som krävs. Vi lever inte i okunskap. Vi vet vad som händer med klimatet, varför det sker och vad det leder till. Den verkliga paradoxen i vår tid är inte brist på kunskap – utan brist på handling.
Vi talar ofta om strutsbeteende – att stoppa huvudet i sanden inför hot. Bilden är missvisande; strutsar gör inte så. Men som metafor för mänskligt beteende är den obehagligt träffande. För till skillnad från djur kan vi inte skylla på instinkt. Vi har förmågan att förstå, analysera och agera – men gör det inte fullt ut.
Under tiden förändras världen snabbt. Den biologiska mångfalden minskar i en takt som forskare beskriver som en pågående massutrotning. Arter försvinner hundratals gånger snabbare än naturligt. Över 680 ryggradsdjur har redan försvunnit, och uppemot en miljon arter riskerar att följa efter. Det handlar inte om en avlägsen naturfråga – utan om själva grunden för våra samhällen.
Samtidigt växer kostnaderna för extremväder. Globalt uppgår de till hundratals miljarder dollar varje år. Även här hemma ser vi fler skyfall, översvämningar och värmeböljor. Det som tidigare kallades extremt blir allt mer normalt.
Konsekvenserna stannar inte vid natur och ekonomi. De når in i våra liv och våra kroppar. Klimatförändringar väntas orsaka ytterligare omkring 250 000 dödsfall per år globalt inom några decennier. Parallellt visar forskning att spermiekoncentrationer har minskat med omkring 50–60 procent sedan 1970-talet – en utveckling som kopplas till miljöfaktorer som kemikalier, föroreningar och temperaturökningar. Det är en påminnelse om att krisen inte bara utspelar sig i ekosystemen – utan också i våra egna kroppar och i förutsättningarna för framtida generationer.
Detta är inte separata problem. Det är olika uttryck för samma obalans. Mot den bakgrunden blir passivitet inte försiktighet – utan ett aktivt risktagande. Att fortsätta som vanligt är inte ett neutralt val – det är ett beslut att acceptera ökade risker.
Så varför händer inte mer? Delvis handlar det om mänsklig psykologi. Vi skjuter upp det som är komplext och obehagligt. Men det gör inte problemet mindre – bara svårare att hantera senare. Just därför krävs tydligt ledarskap och beslut som gör det hållbara till det självklara.
Och ansvaret är inte bara globalt – det är också lokalt. Hur vi planerar våra städer, hur vi reser, vad vi investerar i – allt detta spelar roll. Även i Södertälje.
Detta är i grunden ett test. Inte av vad vi vet – utan av vad vi gör med det vi vet.
Vi har fortfarande handlingsutrymme. Vi har kunskapen, tekniken och möjligheten att ställa om. Men det kräver att vi också använder vår kanske viktigaste resurs – vår förmåga att fatta beslut i tid.
För framtiden formas inte i texten i våra översiktsplaner eller i formuleringar i strategidokument. Den formas i det vi faktiskt gör. I besluten vi fattar, investeringarna vi genomför och prioriteringarna vi väljer.
Det är där riktningen sätts.
Det är där framtiden avgörs.
Christine Falk
Vänsterpartiet
LT Debatt 2026-05-15