Den 8 mars är inte bara en dag för rosor och hyllningar. Internationella kvinnodagen är en kampdag – en påminnelse om hur långt vi fortfarande har kvar innan kvinnor och män har samma villkor i Sverige och i världen. Det är en dag då man får gå runt och vara lite förbannad över världens orättvisor. En dag för att fundera kring vad vi kan göra åt dem.
Trots att vi ofta vill se Sverige som ett jämställdhetens föregångsland visar aktuell statistik att det inte är verkligheten för alla. Kvinnor i Sverige tjänar fortfarande mindre än män – runt 90 procent av männens lön enligt statistik från 2024 – och i praktiken innebär det att kvinnor arbetar gratis nästan en timme varje arbetsdag bara på grund av löneskillnader. Föräldraledigheter och vård av sjuka barn landar till störst andel på kvinnorna också, vilket påverkar både löneutveckling och pensioner.
Och det är inte bara pengar. Den ojämna fördelningen av familje- och omsorgsarbete lever kvar – kvinnor tar fortfarande störst ansvar för det obetalda arbetet hemma, vilket påverkar deras möjligheter till återhämtning, egna fritidsintressen, att göra karriär eller att få ekonomisk trygghet på lika villkor.
På EU-nivå pekar statistik från 2024 på samma verklighet: trots att kvinnor är mer utbildade än någonsin tidigare är de fortfarande kraftigt underrepresenterade där makten finns – i företag, i politiken och i beslutsfattande positioner.
Och som om inte det vore nog så har var tredje kvinna globalt utsatts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid. En siffra som ökar än mer i geografiska områden i kris eller krig. Vi är lång ifrån förskonade.
Det räcker inte att säga att ”vi är för jämställdhet”, även om vi naturligtvis önskade att all världens länder var eniga i ambitionen. Men jämställdhet kräver verkliga politiska reformer som tar bort strukturer och normer som håller kvinnor tillbaka. Vänsterpartiet vill bland annat se:
• Riktiga löneökningar och satsningar på kvinnodominerade yrken – framför allt inom vård, skola och omsorg – så att kvinnors arbete värderas lika högt som mäns.
• Mer förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor – med mer resurser till insatser i form av stöd till familjer, skydd av utsatta kvinnor eller utbildningar för att motverka könsbaserade maktordningar redan tidigt i livet.
• Att det tas fram jämställdhetsanalyser kopplat till den kommunala budgeten, så att vi vet hur fördelningen av kommunala medel på ett effektivt sätt kan fördelas rättvist.
• En feministisk utrikespolitik som främjar internationellt jämställdhetsarbete och tar kvinnors och flickors utsatthet i krigs- eller krisdrabbade områden på allvar.
• Att vi återgår till enprocentsmålet för bistånd till andra länder. Flickor och kvinnor i fattigare delar av världen drabbas hårt när rikare länder skär ner på biståndet.
Internationella kvinnodagen handlar inte om nostalgi eller gamla segrar. Den handlar om den kamp som pågår världen över – för en verkligt jämställd vardag, på jobbet, i skolan, i sjukvården, i hemmen, i politiken och i samhället.
Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där jämlikhet inte bara är fina ord på papper, utan verklighet i människors liv.
Linda Sjögren (V)
gruppledare
LT debatt 2026-03-08