Inför valet kan det vara klokt att läsa partiernas kommunala program och jämföra deras politik. Då blir det tydligt vilka partier som står nära varandra och vad som skiljer dem åt.

På några av de viktigaste områdena är skillnaderna stora.

• Moderaterna vill sänka skatten, värna vinstdrivna skolor och öppna för fler privata aktörer inom omsorgen.

• Socialdemokraterna vill stärka välfärden, stoppa vinstjakten i skolan och låta hemtjänsten bedrivas i kommunal regi.

• Vänsterpartiet vill öka resurserna till skolan och omsorgen, stoppa vinster i skolan och låta kommunen eller idéburna, icke vinstdrivande verksamheter driva omsorgen.

Skillnaderna har märkts i den politik som förts i Södertälje. Under den nuvarande majoritetens (Socialdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet) styre har återkommande besparingar och effektiviseringskrav lagts på kommunens verksamheter samtidigt som en lägre kommunalskatt har prioriterats. Enligt vår mening har priset blivit en hårt pressad välfärd där skolan, äldreomsorgen och socialtjänsten fått allt svårare att möta växande behov.

En stark välfärd kostar pengar. Men en underfinansierad välfärd kostar ofta betydligt mer också på andra plan än de rent ekonomiska. När skolan får för få lärare ökar risken att elever inte får det stöd de behöver. När äldreomsorgen saknar resurser blir besöken kortare och arbetsmiljön sämre. När socialtjänsten inte hinner arbeta förebyggande blir problemen större och dyrare att lösa.

Vänsterpartiet beskrivs ofta som ett parti som främst vill höja skatten. Vi menar att det resonemanget missar den avgörande frågan. För oss är skatten aldrig ett mål. Den är ett verktyg för att vi tillsammans ska finansiera den välfärd som de flesta säger sig vilja ha och som nästan alla någon gång i livet kommer att behöva.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet står programmässigt nära varandra i synen på välfärden. Moderaterna står däremot för en välfärdsfientlig högerpolitik. Vi i Vänsterpartiet vill ha ett slut på det moderatledda styret såväl i riket som i Södertälje och sätta välfärden först. Vi anser att när vi investerar i våra barn, våra äldre och i människorna som varje dag arbetar i välfärden investerar vi samtidigt i hela kommunens framtid.

Tyvärr kan en röst på Socialdemokraterna efter valet innebära ett fortsatt samarbete med Moderaterna. Om du vill se en tydlig vänsterpolitik i Södertälje så lägg din röst på Vänsterpartiet. Vi är garanten för att välfärden går före skattesänkningar och att människor går före marknaden.

Linda Sjögren (V)

Sait Yildiz (V)

Rozalina Hermés (V)

Maria Widestrand (V)

Christine Falk (V)

Pelle Norlin (V)

LT Debatt 2026-08-28

Ju tidigare man sätter in resurser desto större är är möjligheterna för att lyckas, säger all forskning. Det gäller i högsta grad förskolan.

Förskola är numera i princip alla barns vardag. Men barngrupperna i Södertälje är mycket stora. Ofta består grupperna med yngre barn av 16–17 barn, ibland ännu fler. 3–5-åringarna är oftast fler än 20 i sina grupper.

Tre personer arbetar i en barngrupp och ska täcka från morgon till kväll – det är inte tre personer med barnen hela dagen. De ska ha lunchrast, de behöver planera och följa upp sin undervisning, Kanske ska de få ta en fika nån gång. I praktiken innebär det att det är tre personer med barngruppen 3,5 timme av dagen – om alla är friska.

På 1980-talet var barngrupperna på Södertäljes förskolor så stora som Skolverket anser att grupper ska vara – 12 i yngre barnens grupper och 15 barn i äldre barns grupper. Det är alltså ingen utopi, vi kan ta oss tillbaka dit. Mindre grupper är avgörande för barns språkutveckling, trygghet och lärande. Förskolan har ett av samhällets viktigaste uppdrag. När barn får en stark start i livet minskar skillnaderna senare i skolsystemet.

Nu minskar barnantalet i Södertälje precis som i resten av Sverige och det ger goda förutsättningar att minska barngruppernas storlek. Ett barn färre i varje grupp under kommande år tills vi är nere på de nivåer som Skolverket rekommenderar.

Vi startar nu säger vi i Vänsterpartiet.

Maria Widestrand

Vänsterpartiet Södertälje

LT Debatt 2026-08-19

Vi kan se röken från skogsbränderna från satelliterna. Skogar brinner i Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike och Italien. Människor tvingas lämna sina hem. Brandmän skickas mellan länder därför att katastroferna blivit större än nationsgränserna.

Ingen kan längre säga att klimatkrisen är något som väntar. Den är här.

Men klimatkrisen är inte den enda utmaningen. Vi lever i en tid då flera stora samhällsförändringar sammanfaller. Klimatet, demografin, teknikutvecklingen och säkerhetspolitiken förändrar samtidigt villkoren för hur vi lever, arbetar och organiserar vårt samhälle.

Om det någonsin funnits en tid som krävt politiskt mod, handlingskraft och ledarskap så är det nu.

Det som förvånar mig är inte lågorna. Det är politiken.

Inte därför att den är högljudd. Politik ska vara högljudd. Den ska vara konfliktfylld. Den ska vara obekväm när argument prövas och idéer bryts mot varandra.

Problemet är att den blivit uppskruvad om fel saker.

Tidöregeringen riktar alltför ofta den politiska energin mot sina motståndare i stället för mot vår tids största utmaningar. Samtidigt lyser de långsiktiga lösningarna oftast med sin frånvaro.

Det är skillnad mellan att utmana en motståndares politik och att göra motståndaren till huvudproblemet. Som om ett hån mot en politisk motståndare vore en politisk prestation. Som om den mest träffsäkra förolämpningen också gjorde samhället bättre.

Det är inte ledarskap.

Ledarskap handlar om att samla ett samhälle kring de stora uppgifterna. Att fatta beslut som håller längre än nästa opinionsmätning. Att använda makten där den gör störst nytta.

Historien kommer inte att döma er efter era repliker. Den kommer att döma er efter era beslut.

Väljarna gav er makt för att leda landet – inte för att vinna ordkrig.

Tidöregeringen. Är det här verkligen det bästa ni kan åstadkomma med väljarnas förtroende?

Christine Falk

LT Debatt 2026-07-29

Jag läser Olle Karstorps debattartikel med stort intresse. Den väcker en viktig diskussion om Sveriges ekonomiska utveckling – men också om vilka utmaningar framtidens ekonomi faktiskt behöver möta.

Olle Karstorp, Svenskt Näringsliv, beskriver avregleringarna under 1980- och 90-talen som lösningen på Sveriges ekonomiska problem. Men hans resonemang bygger på ett antagande som blivit allt svårare att försvara: att de ekonomiska modeller som formades under 1900-talet fortfarande är bäst lämpade att möta 2000-talets utmaningar.

Det är de inte.

1980-talets reformer löste många av 1980-talets problem. Men vår tids stora utmaningar är helt andra. Klimatkrisen, förlusten av biologisk mångfald, AI:s omvandling av arbetsmarknaden, geopolitisk osäkerhet och ökande resursbrist förändrar förutsättningarna för hur ekonomin fungerar.

Den ekonomiska logik som präglade efterkrigstiden byggde på billig energi, riklig tillgång till naturresurser och ett synsätt där miljökostnader kunde skjutas över på framtiden. De förutsättningarna finns inte längre.

Om reformerna varit så framgångsrika som Karstorp hävdar borde de också ha gjort Sverige bättre rustat för dagens utmaningar. I stället ser vi hög arbetslöshet samtidigt som många företag har svårt att hitta rätt kompetens, en bostadsmarknad som inte fungerar och klimatrelaterade kostnader som ökar år för år.

Karstorps historieskrivning är dessutom alltför förenklad. Sveriges utveckling byggde inte enbart på avregleringar och skattereformer. Staten investerade samtidigt kraftfullt i utbildning, forskning, telekommunikation, infrastruktur och ny teknik. Genom offentlig upphandling skapades marknader där svenska företag kunde växa och bli internationellt konkurrenskraftiga. Framgångarna var resultatet av ett samspel mellan marknad och stat.

Samtidigt genomfördes omfattande privatiseringar där flera försäljningar senare kritiserades för låga värderingar. Om dessa affärer varit samhällsekonomiskt lönsamma är fortfarande omdiskuterat.

Den största svagheten i Karstorps resonemang är ändå att klimatkrisen nästan lyser med sin frånvaro. Översvämningar, skogsbränder, ras, erosion och skador på infrastruktur kostar redan samhället miljardbelopp. Kostnaderna kommer att öka kraftigt under de kommande decennierna. Ett ekonomiskt system som inte fullt ut förmår hantera dessa kostnader kan knappast beskrivas som långsiktigt hållbart.

Industrialiseringen förändrade en gång synen på arbete, ekonomi och välstånd. Klimatkrisen och AI kommer att förändra den igen. Frågan är därför inte om ekonomin ska förändras – utan om politiken vågar förändras i samma takt som verkligheten.

Sverige behöver ett nytt ekonomiskt paradigm där ekonomin är ett medel, inte ett mål. Framgång bör inte enbart mätas i BNP utan också i människors hälsa, sysselsättning, utbildning, biologisk mångfald och minskade klimatutsläpp.

Den verkliga frågan är inte om vi ska tillbaka till 1970-talet eller fortsätta på 1990-talets väg. Den är om vi vågar utveckla ett ekonomiskt system anpassat för 2030-, 2040- och 2050-talets verklighet – eller om vi nöjer oss med en nostalgisk föreställning om att gårdagens ekonomiska recept automatiskt löser morgondagens problem.

Det är den debatt Sverige behöver.

Christine Falk
Vänsterpartiet

Debatt i TelgeNytt 2026-07-22

Signaturen ”En invånare som litar mer på individer än en grupp politiker” bekräftar egentligen poängen i mitt debattinlägg. Svaret riktar sig mot en text som aldrig skrivits. Jag argumenterar inte mot företagande, konsumtion eller människors frihet. Tvärtom lyfter jag vikten av lokalt företagande, återbruk och en ekonomi som skapar både jobb och social hållbarhet.

Problemet är att varje kritik av kapitalismens utveckling avfärdas som ett angrepp på individens frihet. Det är ett ideologiskt reflexsvar snarare än ett bemötande av mina argument.

Även en marknadsliberal borde kunna se kapitalismens avarter. När några få globala koncerner dominerar marknaden, produkter designas för kort livslängd och reklamindustrin lägger miljardbelopp på att skapa nya behov är det inte en fri marknad – det är maktkoncentration. Konsumenter möter inte företag på jämlika villkor när algoritmer, influencers och enorma reklambudgetar styr våra val.

Signaturen ställer dessutom upp en falsk motsättning mellan individer och politiker. Men politiker är vanliga människor som engagerat sig demokratiskt. Om vi lämnar samhällsutvecklingen åt marknaden blir det i praktiken de ekonomiskt starkaste aktörerna som sätter agendan.

Demokratins uppgift är bredare än att skapa lönsamhet. Den ska också värna barns uppväxtvillkor, trygghet, kultur, sammanhållning och klimatet. Frihet handlar därför inte bara om rätten att konsumera, utan också om möjligheten att tillsammans forma ett samhälle där människor och planet väger tyngre än kortsiktig vinst.

Christine Falk

Vänsterpartiet

LT Debatt 2026-06-30

Södertälje är på många sätt en bild av vår tid. Här finns global industri, småföretagare och människor från hela världen som byggt företag, föreningar och lokalsamhällen. Här finns också bostadssegregation, växande skillnader och en känsla hos många att utvecklingen sker – men inte alltid för dem.

Det är därför frågan om ekonomi inte bara handlar om siffror. Den handlar om vilken sorts samhälle vi bygger. Kapitalismen beskrivs ofta som ett ekonomiskt system. Men dagens kapitalism fungerar också som en ideologi – där konkurrens, konsumtion och ständig tillväxt blivit normer långt utanför marknaden.

Det märks i hur vi ser på oss själva. När tolvåringar känner att de behöver hudvårdsrutiner med tio eller tolv produkter handlar det inte främst om hudvård. Det handlar om hur kommersiella intressen allt tidigare formar identitet och självkänsla. Osäkerhet blir en marknad.

När barnkalas börjar likna professionella event handlar det inte bara om individuella val. Sociala normer formas i ett system där synlighet, prestation och konsumtion blivit sätt att visa omsorg, status och tillhörighet.

Problemet är inte konsumtion i sig. Problemet uppstår när marknaden börjar definiera vilka behov människor tror att de har.

Samma logik driver ekonomin i stort. Överproduktion är inte ett undantag – den är ofta en förutsättning för fortsatt tillväxt. Produkter designas för kort livslängd, trender accelererar omsättningen och reklam skapar efterfrågan snabbare än gamla behov försvinner. Konsekvenserna är både ekologiska och sociala.

När konsumtion blir centralt för identitet ökar pressen på hushåll, jämförelsen mellan människor intensifieras och känslan av otillräcklighet blir lätt en affärsmodell. Samtidigt koncentreras ekonomisk makt. Inom skönhetsindustrin äger några få globala koncerner hundratals varumärken samtidigt som de, genom influencers och algoritmer, formar ideal och konsumtionsmönster. Valfriheten upplevs stor – makten är det inte.

Detta får lokala konsekvenser. I Södertälje märks det när ekonomisk tillväxt inte automatiskt leder till social sammanhållning. När människor känner större ekonomisk press men mindre inflytande. När civilsamhället förväntas reparera sådant som marknaden och politiken inte längre hanterar.

Men alternativ finns. När produkter repareras istället för att slängas minskar både resursförbrukning och kostnader. När återbruk och cirkulära lösningar utvecklas lokalt skapas jobb och resurser stannar kvar i samhället. Det arbetet syns redan i Södertälje genom satsningar på återbruk, återvinning och resurseffektivitet.

Vi behöver därför göra det billigare att reparera än att köpa nytt, begränsa aggressiv marknadsföring mot barn, motverka monopol och investera mer i skolor, bibliotek, föreningsliv och mötesplatser – sådant som bygger tillit.

För den avgörande frågan är inte hur mycket vi konsumerar. Den är vilket samhälle konsumtionen skapar.

Ekonomin måste åter bli ett verktyg för människors välmående inom planetens gränser – inte ett system där människovärde mäts i köpkraft.

Christine Falk

Vänsterpartiet

LT Debatt 2026-06-13

Debatten om Södertäljes stadskärna måste ta sin utgångspunkt i vad som faktiskt fungerar – och vad som inte gör det. Enkelriktningen av Nygatan är ett tydligt exempel på en åtgärd där ambitionen var hög, men där resultatet inte motsvarat förväntningarna. Tanken var att skapa ett mer levande stadsliv, men utfallet har i stället blivit splittrat och svårtolkat. Det gör det nödvändigt att ompröva inriktningen och fokusera på de stråk som har bättre förutsättningar att bära stadslivet.

Nygatan fyller i dag en viktig funktion för genomfartstrafiken. Den rollen har inte försvunnit, och enkelriktningen har inte heller stärkt stadslivet i den omfattning som var tänkt. De gestaltade inslagen upplevs av många som otydliga. Möbleringen ger snarare en känsla av skolgård än ett inbjudande stadsrum, och flera sittmöbler är överdimensionerade och svåra att använda. Resultatet blir en plats som ska bjuda in, men som i praktiken riskerar att upplevas som både exkluderande och svår att förstå.

Här finns också en dimension av infantilisering. När uttrycket blir lekfullt utan att ta den vuxna stadens behov på allvar uppstår en obalans mellan ambition och funktion. Helhetsintrycket blir närmast estetiskt omusikaliskt – form, funktion och sammanhang samspelar inte. Det förstärks av en planeringslogik där projekt riskerar att betraktas som färdiga ”produkter” som levereras till invånarna, snarare än som levande miljöer som växer fram i samspel med dem som använder platsen.

Det grundläggande problemet är att Nygatan saknar det sammanhang som krävs för att spontant stadsliv ska uppstå. Den binder inte ihop stadens viktigaste målpunkter, vilket gör att insatserna riskerar att bli ytliga. Samtidigt finns möjligheter. Parkeringen ovanför det gamla polishuset skulle kunna omvandlas till en mindre stadspark. Här finns redan restauranger som drar människor till platsen – ett naturligt sammanhang där det finns en anledning att stanna. En liten park, kompletterad med en konstnärligt utformad lekskulptur, skulle kunna förstärka platsens identitet och skapa ett levande stadsrum.

Köpmangatan har däremot helt andra förutsättningar. Den ligger i ett naturligt flöde mellan kanalen och handeln på Storgatan. Här finns redan rörelse, vilket gör att insatser kan bygga vidare på befintliga kvaliteter. Att prioritera gång- och cykeltrafik här är därför ett mer logiskt och framtidsinriktat val.

Det möjliggör också en tydligare trafikstruktur. Bussar kan ledas om till Oxbacksleden och Nygatan, som är bättre lämpade för genomgående trafik. Samtidigt kan Köpmangatan bli en central del i ett sammanhängande nät av gång- och cykelstråk, med kopplingar till övre Nygatan, Oxbacksgatan och Dalaparken.

För cykelpendlingen finns tydliga vinster. En sträckning via Köpmangatan och vidare mot Lovisinsgatan skulle skapa en rak och effektiv cykelled genom staden, med Slussgatan som komplement.

Det handlar inte bara om en gata, utan om stadens riktning. När rörelse, vistelse och tillgänglighet samspelar stärks både stadsliv och handel.

Valet av Köpmangatan är därför ett vägval för Södertälje: en mer sammanhållen, levande och funktionell stadskärna där människor ges företräde.

Christine Falk
Vänsterpartiet

Publicerad i TelgeNytt 2026-04-28

Södertälje är en industristad med starka rötter i global industri. Företag som Scania och AstraZeneca är avgörande för både jobben och ekonomin i kommunen. Samtidigt är det lätt att glömma att en stor del av vardagens arbetsplatser finns i de mindre företagen runt om i staden.

I Södertälje öppnar småföretagare restauranger i Ronna, driver butiker i Geneta, startar byggfirmor i Hovsjö och transportföretag i hela kommunen. Det är företag som ofta har vuxit fram ur lokalsamhället och som anställer människor som bor här.

Statistik från SCB visar att små och medelstora företag står för en stor del av sysselsättningen i privat sektor i Sverige. I en kommun som Södertälje, där många företag startas lokalt, spelar de en särskilt viktig roll. De skapar jobb, service och mötesplatser i stadsdelar där arbetsplatser annars kan vara få.

Södertälje är också ett tydligt exempel på hur entreprenörskap kan bidra till integration. Invandrarföretagare driver i dag restauranger, butiker, transportföretag och serviceverksamheter i hela kommunen. Enligt Tillväxtverket är utrikesfödda överrepresenterade bland företagare i flera branscher, särskilt inom handel, restaurang och transport.

Samtidigt har konkurrensen i vissa branscher förändrats kraftigt. Livsmedelshandeln i Sverige domineras i dag av några få stora aktörer, bland annat ICA Gruppen, Axfood och Coop Sverige. Den utvecklingen har vuxit fram under många decennier.

Tidigare fanns betydligt fler mindre livsmedelsbutiker i bostadsområden och stadsdelar. I Södertälje, liksom i många andra svenska städer, har många av de mindre kvartersbutikerna försvunnit när större butiker och stormarknader etablerats. Effektivare logistik, större inköpsvolymer och förändrade köpmönster har gjort det svårt för små handlare att konkurrera på samma villkor.

När marknader blir mer koncentrerade finns en risk att konkurrensen minskar och att det blir svårare för mindre aktörer att etablera sig. För en småföretagare i Södertälje kan det innebära att spelplanen inte alltid är jämn. Här behövs en politik som värnar konkurrensen och gör det möjligt för mindre företag att växa. Vänsterpartiet driver bland annat frågor om att motverka monopol och oligopol, stärka konkurrensen och göra offentlig upphandling mer tillgänglig för mindre företag.

Likaså värnar Vänsterpartiet att trygghetssystemen fungerar även för företagare. Att starta företag innebär alltid risker, men det ska inte innebära att man står utan skydd om man blir sjuk eller verksamheten går dåligt. Det ska vara schyssta villkor för både företagare och anställda!

Södertäljes styrka har alltid varit kombinationen av stora industriföretag och ett brett lokalt näringsliv. Runt de stora arbetsgivarna finns ett nätverk av underleverantörer, serviceföretag, restauranger och lokala butiker som tillsammans skapar jobb och liv i staden.

Om Södertälje ska fortsätta utvecklas behöver vi en politik som stärker konkurrensen och ger bättre villkor för de företag som finns nära människor i vardagen. Det är de lokala småföretagen som gör att våra stadsdelar så mångfasetterade och levande.

Christine Falk
Vänsterpartiet

Publicerad i TelgeNytt 2026-04-21

Att satsa tre miljarder kronor på ungas psykiska hälsa är ett viktigt besked från Centerpartiet. Men avgörande är inte summan i sig, utan hur pengarna används. Ska vi få verklig effekt måste fokus ligga där det gör störst skillnad: i förskolan och skolan.

Den psykiska ohälsan bland unga i Sverige har ökat under lång tid. Samtidigt visar forskning att barns uppväxtvillkor spelar en avgörande roll. Folkhälsomyndigheten pekar på att socioekonomiska faktorer, som familjens ekonomi och trygghet, är centrala. Barn som växer upp i ekonomisk utsatthet löper betydligt högre risk att utveckla psykisk ohälsa.

Det bekräftas av Socialstyrelsen, som visar att barn i utsatta miljöer oftare drabbas av allvarliga problem som självskador och har oftare behov av psykiatrisk vård. Forskning från Uppsala universitet visar dessutom att sambandet syns redan i förskoleåldern och kan få långsiktiga konsekvenser.

Mot denna bakgrund blir det tydligt att insatser måste sättas in tidigt. Förskolan och skolan är de mest kraftfulla verktyg vi har för att bryta sambandet mellan barnfattigdom och psykisk ohälsa. Här finns möjligheten att skapa trygghet, bygga relationer och upptäcka problem i tid. Trots detta är elevhälsan ofta underbemannad och många skolor saknar resurser att ge rätt stöd.

Men vi kan inte bortse från de ekonomiska villkoren i barns vardag. För att minska ojämlikheten krävs också starkare ekonomiska trygghetssystem. Stöd till barnfamiljer behöver indexregleras så att de följer kostnadsutvecklingen. När priserna stiger men stöden står still urholkas deras värde – och barn i utsatta familjer drabbas hårdast.

Att stärka barnfamiljers ekonomi är en direkt investering i barns psykiska hälsa. Minskad ekonomisk stress i hemmet ger bättre förutsättningar för trygghet och framtidstro.

En sådan politik kräver finansiering. Därför behöver skattesystemet bli mer rättvist. De med de högsta inkomsterna och största förmögenheterna måste bidra mer. Jag har svårt att tro att inte också de allra rikaste har ett intresse av en god samhällsutveckling. Ett exempel är Roger Akelius, som genom stora donationer visat att resurser kan användas för att stärka samhället. Med ett mer rättvist skattesystem kan vi gemensamt säkerställa att fler bidrar till det som gynnar alla.

Självklart behövs också fungerande vårdinsatser, som Barn- och ungdomspsykiatrin. Men om vi vill minska den psykiska ohälsan räcker det inte att behandla problemen när de redan uppstått. Vi måste förebygga dem.

Att investera i förskola och skola – och samtidigt stärka barnfamiljers ekonomi – är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna vi kan göra.

Tre miljarder kronor kan göra skillnad. Men bara om de används rätt.

Christine Falk

Vänsterpartiet

LT debatt 2026-04-07

LT har i en väldigt bra artikel beskrivit den översyn av den politiska organisationen som nyligen återrapporterades till kommunstyrelsen. Utöver att vår politiska organisation är stor och bred, på gott och på ont, så står det tydligt att våra arvoden ligger betydligt högre än de jämförbara kommunerna i rapporten.

Det presenteras tre möjliga vägar för organisationsupplägg inför kommande mandatperiod: en koncentrerad politisk organisation (modell 1), en centraliserad politisk organisation (modell 2) och en utvidgad politisk organisation (modell 3).

Alla tre modellerna har antal nämnder, bolag och förtroendevalda i fokus. Ingen nämner arvoden. Att våra arvoden är höga i jämförelse nämns i rapporten, som sagt, men en sänkning av arvoden finns inte med som en alternativ modell, vilket vi tycker är synd.

Vänsterpartiet har tidigare föreslagit en sänkning av Södertäljes politikerarvoden med 40 procent rakt av – både för sammanträdesarvoden och för månadsavlönade. På så sätt hamnar vi i nivå med många andra kommuner samtidigt som de lägst avlönade gruppledarna fortfarande kan leva på sina arvoden, vilket kan vara bra ur ett demokratiperspektiv.

Sänkningarna skulle bespara kommunen omkring 16 miljoner kronor.

Med sänkta arvoden kan vi dessutom behålla organisationen vi har i dag utan att ruinera kommunen. Som kommunstyrelseordförande Boel Godner (S) sa i artikeln så fyller det ett syfte att ha många förtroendevalda: ”många kan då få ett uppdrag och därmed kan många Södertäljebor känna någon som är politiskt aktiv och det är en bra grej för demokratin”. Jag håller helt med.

Det är våra arvoden som är för höga, inte de förtroendevalda som är för många.

Linda Sjögren (V)

gruppledare

LT debatt 2026-03-27