Debatten om Södertäljes stadskärna måste ta sin utgångspunkt i vad som faktiskt fungerar – och vad som inte gör det. Enkelriktningen av Nygatan är ett tydligt exempel på en åtgärd där ambitionen var hög, men där resultatet inte motsvarat förväntningarna. Tanken var att skapa ett mer levande stadsliv, men utfallet har i stället blivit splittrat och svårtolkat. Det gör det nödvändigt att ompröva inriktningen och fokusera på de stråk som har bättre förutsättningar att bära stadslivet.

Nygatan fyller i dag en viktig funktion för genomfartstrafiken. Den rollen har inte försvunnit, och enkelriktningen har inte heller stärkt stadslivet i den omfattning som var tänkt. De gestaltade inslagen upplevs av många som otydliga. Möbleringen ger snarare en känsla av skolgård än ett inbjudande stadsrum, och flera sittmöbler är överdimensionerade och svåra att använda. Resultatet blir en plats som ska bjuda in, men som i praktiken riskerar att upplevas som både exkluderande och svår att förstå.

Här finns också en dimension av infantilisering. När uttrycket blir lekfullt utan att ta den vuxna stadens behov på allvar uppstår en obalans mellan ambition och funktion. Helhetsintrycket blir närmast estetiskt omusikaliskt – form, funktion och sammanhang samspelar inte. Det förstärks av en planeringslogik där projekt riskerar att betraktas som färdiga ”produkter” som levereras till invånarna, snarare än som levande miljöer som växer fram i samspel med dem som använder platsen.

Det grundläggande problemet är att Nygatan saknar det sammanhang som krävs för att spontant stadsliv ska uppstå. Den binder inte ihop stadens viktigaste målpunkter, vilket gör att insatserna riskerar att bli ytliga. Samtidigt finns möjligheter. Parkeringen ovanför det gamla polishuset skulle kunna omvandlas till en mindre stadspark. Här finns redan restauranger som drar människor till platsen – ett naturligt sammanhang där det finns en anledning att stanna. En liten park, kompletterad med en konstnärligt utformad lekskulptur, skulle kunna förstärka platsens identitet och skapa ett levande stadsrum.

Köpmangatan har däremot helt andra förutsättningar. Den ligger i ett naturligt flöde mellan kanalen och handeln på Storgatan. Här finns redan rörelse, vilket gör att insatser kan bygga vidare på befintliga kvaliteter. Att prioritera gång- och cykeltrafik här är därför ett mer logiskt och framtidsinriktat val.

Det möjliggör också en tydligare trafikstruktur. Bussar kan ledas om till Oxbacksleden och Nygatan, som är bättre lämpade för genomgående trafik. Samtidigt kan Köpmangatan bli en central del i ett sammanhängande nät av gång- och cykelstråk, med kopplingar till övre Nygatan, Oxbacksgatan och Dalaparken.

För cykelpendlingen finns tydliga vinster. En sträckning via Köpmangatan och vidare mot Lovisinsgatan skulle skapa en rak och effektiv cykelled genom staden, med Slussgatan som komplement.

Det handlar inte bara om en gata, utan om stadens riktning. När rörelse, vistelse och tillgänglighet samspelar stärks både stadsliv och handel.

Valet av Köpmangatan är därför ett vägval för Södertälje: en mer sammanhållen, levande och funktionell stadskärna där människor ges företräde.

Christine Falk
Vänsterpartiet

Publicerad i TelgeNytt 2026-04-28

Södertälje är en industristad med starka rötter i global industri. Företag som Scania och AstraZeneca är avgörande för både jobben och ekonomin i kommunen. Samtidigt är det lätt att glömma att en stor del av vardagens arbetsplatser finns i de mindre företagen runt om i staden.

I Södertälje öppnar småföretagare restauranger i Ronna, driver butiker i Geneta, startar byggfirmor i Hovsjö och transportföretag i hela kommunen. Det är företag som ofta har vuxit fram ur lokalsamhället och som anställer människor som bor här.

Statistik från SCB visar att små och medelstora företag står för en stor del av sysselsättningen i privat sektor i Sverige. I en kommun som Södertälje, där många företag startas lokalt, spelar de en särskilt viktig roll. De skapar jobb, service och mötesplatser i stadsdelar där arbetsplatser annars kan vara få.

Södertälje är också ett tydligt exempel på hur entreprenörskap kan bidra till integration. Invandrarföretagare driver i dag restauranger, butiker, transportföretag och serviceverksamheter i hela kommunen. Enligt Tillväxtverket är utrikesfödda överrepresenterade bland företagare i flera branscher, särskilt inom handel, restaurang och transport.

Samtidigt har konkurrensen i vissa branscher förändrats kraftigt. Livsmedelshandeln i Sverige domineras i dag av några få stora aktörer, bland annat ICA Gruppen, Axfood och Coop Sverige. Den utvecklingen har vuxit fram under många decennier.

Tidigare fanns betydligt fler mindre livsmedelsbutiker i bostadsområden och stadsdelar. I Södertälje, liksom i många andra svenska städer, har många av de mindre kvartersbutikerna försvunnit när större butiker och stormarknader etablerats. Effektivare logistik, större inköpsvolymer och förändrade köpmönster har gjort det svårt för små handlare att konkurrera på samma villkor.

När marknader blir mer koncentrerade finns en risk att konkurrensen minskar och att det blir svårare för mindre aktörer att etablera sig. För en småföretagare i Södertälje kan det innebära att spelplanen inte alltid är jämn. Här behövs en politik som värnar konkurrensen och gör det möjligt för mindre företag att växa. Vänsterpartiet driver bland annat frågor om att motverka monopol och oligopol, stärka konkurrensen och göra offentlig upphandling mer tillgänglig för mindre företag.

Likaså värnar Vänsterpartiet att trygghetssystemen fungerar även för företagare. Att starta företag innebär alltid risker, men det ska inte innebära att man står utan skydd om man blir sjuk eller verksamheten går dåligt. Det ska vara schyssta villkor för både företagare och anställda!

Södertäljes styrka har alltid varit kombinationen av stora industriföretag och ett brett lokalt näringsliv. Runt de stora arbetsgivarna finns ett nätverk av underleverantörer, serviceföretag, restauranger och lokala butiker som tillsammans skapar jobb och liv i staden.

Om Södertälje ska fortsätta utvecklas behöver vi en politik som stärker konkurrensen och ger bättre villkor för de företag som finns nära människor i vardagen. Det är de lokala småföretagen som gör att våra stadsdelar så mångfasetterade och levande.

Christine Falk
Vänsterpartiet

Publicerad i TelgeNytt 2026-04-21

Att satsa tre miljarder kronor på ungas psykiska hälsa är ett viktigt besked från Centerpartiet. Men avgörande är inte summan i sig, utan hur pengarna används. Ska vi få verklig effekt måste fokus ligga där det gör störst skillnad: i förskolan och skolan.

Den psykiska ohälsan bland unga i Sverige har ökat under lång tid. Samtidigt visar forskning att barns uppväxtvillkor spelar en avgörande roll. Folkhälsomyndigheten pekar på att socioekonomiska faktorer, som familjens ekonomi och trygghet, är centrala. Barn som växer upp i ekonomisk utsatthet löper betydligt högre risk att utveckla psykisk ohälsa.

Det bekräftas av Socialstyrelsen, som visar att barn i utsatta miljöer oftare drabbas av allvarliga problem som självskador och har oftare behov av psykiatrisk vård. Forskning från Uppsala universitet visar dessutom att sambandet syns redan i förskoleåldern och kan få långsiktiga konsekvenser.

Mot denna bakgrund blir det tydligt att insatser måste sättas in tidigt. Förskolan och skolan är de mest kraftfulla verktyg vi har för att bryta sambandet mellan barnfattigdom och psykisk ohälsa. Här finns möjligheten att skapa trygghet, bygga relationer och upptäcka problem i tid. Trots detta är elevhälsan ofta underbemannad och många skolor saknar resurser att ge rätt stöd.

Men vi kan inte bortse från de ekonomiska villkoren i barns vardag. För att minska ojämlikheten krävs också starkare ekonomiska trygghetssystem. Stöd till barnfamiljer behöver indexregleras så att de följer kostnadsutvecklingen. När priserna stiger men stöden står still urholkas deras värde – och barn i utsatta familjer drabbas hårdast.

Att stärka barnfamiljers ekonomi är en direkt investering i barns psykiska hälsa. Minskad ekonomisk stress i hemmet ger bättre förutsättningar för trygghet och framtidstro.

En sådan politik kräver finansiering. Därför behöver skattesystemet bli mer rättvist. De med de högsta inkomsterna och största förmögenheterna måste bidra mer. Jag har svårt att tro att inte också de allra rikaste har ett intresse av en god samhällsutveckling. Ett exempel är Roger Akelius, som genom stora donationer visat att resurser kan användas för att stärka samhället. Med ett mer rättvist skattesystem kan vi gemensamt säkerställa att fler bidrar till det som gynnar alla.

Självklart behövs också fungerande vårdinsatser, som Barn- och ungdomspsykiatrin. Men om vi vill minska den psykiska ohälsan räcker det inte att behandla problemen när de redan uppstått. Vi måste förebygga dem.

Att investera i förskola och skola – och samtidigt stärka barnfamiljers ekonomi – är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna vi kan göra.

Tre miljarder kronor kan göra skillnad. Men bara om de används rätt.

Christine Falk

Vänsterpartiet

LT debatt 2026-04-07

LT har i en väldigt bra artikel beskrivit den översyn av den politiska organisationen som nyligen återrapporterades till kommunstyrelsen. Utöver att vår politiska organisation är stor och bred, på gott och på ont, så står det tydligt att våra arvoden ligger betydligt högre än de jämförbara kommunerna i rapporten.

Det presenteras tre möjliga vägar för organisationsupplägg inför kommande mandatperiod: en koncentrerad politisk organisation (modell 1), en centraliserad politisk organisation (modell 2) och en utvidgad politisk organisation (modell 3).

Alla tre modellerna har antal nämnder, bolag och förtroendevalda i fokus. Ingen nämner arvoden. Att våra arvoden är höga i jämförelse nämns i rapporten, som sagt, men en sänkning av arvoden finns inte med som en alternativ modell, vilket vi tycker är synd.

Vänsterpartiet har tidigare föreslagit en sänkning av Södertäljes politikerarvoden med 40 procent rakt av – både för sammanträdesarvoden och för månadsavlönade. På så sätt hamnar vi i nivå med många andra kommuner samtidigt som de lägst avlönade gruppledarna fortfarande kan leva på sina arvoden, vilket kan vara bra ur ett demokratiperspektiv.

Sänkningarna skulle bespara kommunen omkring 16 miljoner kronor.

Med sänkta arvoden kan vi dessutom behålla organisationen vi har i dag utan att ruinera kommunen. Som kommunstyrelseordförande Boel Godner (S) sa i artikeln så fyller det ett syfte att ha många förtroendevalda: ”många kan då få ett uppdrag och därmed kan många Södertäljebor känna någon som är politiskt aktiv och det är en bra grej för demokratin”. Jag håller helt med.

Det är våra arvoden som är för höga, inte de förtroendevalda som är för många.

Linda Sjögren (V)

gruppledare

LT debatt 2026-03-27

Liberalerna brottas i dag med en central identitetsfråga. Den gäller inte enbart regeringsfrågan, utan var gränsen går för partiets liberala självförståelse.

Historiskt har partiet definierat sig som en försvarare av den liberala demokratin, med fokus på rättsstat, individens frihet och skydd för minoriteter. Utifrån dessa utgångspunkter har samarbeten med Sverigedemokraterna tidigare avvisats. När denna hållning nu omprövas – och partiledaren Simona Mohamsson (L) fått förnyat mandat – aktualiseras frågan om vilka principer som är förhandlingsbara och vilka som är grundläggande.

Förespråkare av en mer pragmatisk linje framhåller att politiskt inflytande kräver deltagande i maktutövning. Ett parti som står utanför regeringsunderlag riskerar att få begränsat genomslag. Genom samarbete kan Liberalerna påverka politik inom exempelvis skola, integration och ekonomi. Kompromisser ses då som ett medel för att nå konkreta resultat snarare än som avsteg från partiets idégrund.

Samtidigt aktualiserar utvecklingen en mer grundläggande fråga om ideologins roll. Ideologier fungerar som tolkningsramar, men verkar inom ett system som sätter ramar för det politiska handlandet. I etablerade demokratier utgör demokratin i denna mening en överideologi: ett överordnat ramverk som definierar vilka spelregler som gäller, oavsett ideologisk inriktning. Inom detta ramverk kan olika ideologier konkurrera, men de måste förhålla sig till gemensamma institutioner.

Denna ordning innebär också att liberalism inte enbart kan förstås som sakpolitik. Den rymmer även ett ställningstagande för demokratiska principer och institutioner. När ett parti förändrar sin syn på samarbeten påverkar det därför inte bara den politiska praktiken, utan också hur dess värderingar uppfattas.

Historiska exempel används ibland som referensramar i debatten. Under Augusto Pinochets styre i Chile genomfördes ekonomiska reformer inspirerade av de så kallade Chicago Boys. Samtidigt saknades demokratiska fri- och rättigheter. Exemplet illustrerar att ekonomisk liberalism inte nödvändigtvis sammanfaller med politisk liberalism.

I ett bredare perspektiv visar forskning från Göteborgs universitet, att USA har tappat i demokratiska kvalitetsmått under senare år. Det innebär inte att landet saknar demokratiska val, men att institutioner och normer bedöms ha försvagats i jämförande analyser. Sådana studier understryker att demokratiska system kan förändras gradvis över tid.

Mot denna bakgrund blir frågan om gränser central. Om liberalism både handlar om politiska reformer och om att upprätthålla demokratiska principer, uppstår en spänning mellan inflytande och värdegrund.

Liberalerna kan därmed inte undvika dessa frågor. Frågan om var gränsen går för vad som är förenligt med partiets liberala identitet är essentiell för dess framtid. Partiets långsiktiga trovärdighet avgörs inte enbart av dess regeringsinflytande, utan av om dess värderingar uppfattas som konsekventa.

Att dra sådana gränser är en komplex uppgift. För ett parti som bär liberalismen i sitt namn framstår den dock som oundviklig.

Christine Falk

LT debatt 2026-03-25

Den 8 mars är inte bara en dag för rosor och hyllningar. Internationella kvinnodagen är en kampdag – en påminnelse om hur långt vi fortfarande har kvar innan kvinnor och män har samma villkor i Sverige och i världen. Det är en dag då man får gå runt och vara lite förbannad över världens orättvisor. En dag för att fundera kring vad vi kan göra åt dem.

Trots att vi ofta vill se Sverige som ett jämställdhetens föregångsland visar aktuell statistik att det inte är verkligheten för alla. Kvinnor i Sverige tjänar fortfarande mindre än män – runt 90 procent av männens lön enligt statistik från 2024 – och i praktiken innebär det att kvinnor arbetar gratis nästan en timme varje arbetsdag bara på grund av löneskillnader. Föräldraledigheter och vård av sjuka barn landar till störst andel på kvinnorna också, vilket påverkar både löneutveckling och pensioner.

Och det är inte bara pengar. Den ojämna fördelningen av familje- och omsorgsarbete lever kvar – kvinnor tar fortfarande störst ansvar för det obetalda arbetet hemma, vilket påverkar deras möjligheter till återhämtning, egna fritidsintressen, att göra karriär eller att få ekonomisk trygghet på lika villkor.

På EU-nivå pekar statistik från 2024 på samma verklighet: trots att kvinnor är mer utbildade än någonsin tidigare är de fortfarande kraftigt underrepresenterade där makten finns – i företag, i politiken och i beslutsfattande positioner.

• Att det tas fram jämställdhetsanalyser kopplat till den kommunala budgeten, så att vi vet hur fördelningen av kommunala medel på ett effektivt sätt kan fördelas rättvist.

• En feministisk utrikespolitik som främjar internationellt jämställdhetsarbete och tar kvinnors och flickors utsatthet i krigs- eller krisdrabbade områden på allvar.

• Att vi återgår till enprocentsmålet för bistånd till andra länder. Flickor och kvinnor i fattigare delar av världen drabbas hårt när rikare länder skär ner på biståndet.

Internationella kvinnodagen handlar inte om nostalgi eller gamla segrar. Den handlar om den kamp som pågår världen över – för en verkligt jämställd vardag, på jobbet, i skolan, i sjukvården, i hemmen, i politiken och i samhället.

Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där jämlikhet inte bara är fina ord på papper, utan verklighet i människors liv.

Linda Sjögren (V)

gruppledare

LT debatt 2026-03-08

Nyligen träffade jag migrationsministern Johan Forsell (M) i stadshuset tillsammans med moderatledaren i Södertälje, Alexander Rosenberg. Ministern var tydligen på besök hos den lokala partiavdelningen. En minister för ett parti som står för en invandrarfientlig, inhuman utvisningspolitik.

Det fick mig att tänka på att Socialdemokraternas samarbete med Moderaterna i Södertälje kommun ger legitimitet till Tidöregeringens politik och statsminister Ulf Kristensson.

Moderaterna är ett utpräglat högerparti. Partiet har samma program lokalt som nationellt. Ska Socialdemokraterna fortsätta att söka samarbete med Moderaterna i Södertälje?

Väljarna behöver få veta om en röst på S är en röst för fortsatt samarbete med M. Det finns risk för det. Ska vi ha vänster- eller högerpolitik i Södertälje? Kan vi glömma att sossarna står för arbetarrörelsens ideal?

Vänsterpartiet borde värderingsmässigt vara Socialdemokraternas naturliga samarbetspartner. För en politik som minskar klyftorna i samhället, för en politik som tar bort vinsterna i välfärden, för en politik som för en anständig human migrationspolitik.

Ale Friberg (V)

Företrädare för tre arbetsgivarorganisationer försöker i en debattartikel måla upp bilden av att kortare arbetstid skulle rasera både företag, jobb och välfärd. Det är en retorik vi har hört förut. Samma varningar riktades mot åttatimmarsdagen, semestern och föräldraförsäkringen. Varje gång var påståendena felaktiga. Varje gång blev samhället starkare.

LO och Vänsterpartiet driver frågan om arbetstidsförkortning, och det handlar inte om att bortse från verkligheten – utan om att ta ansvar för den. Arbetslivet har blivit hårdare, tempot högre och sjukskrivningarna på grund av stress och utmattning är fortsatt omfattande. Samtidigt har produktiviteten ökat kraftigt under decennier.

Ett land har självklart rätt att reglera migration. Men ett samhälle har också en moralisk plikt att inte låta regelverket bli viktigare än människovärdet.

När unga som vuxit upp i Sverige utvisas, eller när familjer med spädbarn tvingas lämna landet, reduceras livsöden till administrativa ärenden. Juridiskt möjligt – ja. Moraliskt – absolut inte.

Att gömma sig bakom formuleringen ”lagen är lagen” är bekvämt. Men det är inte ett svar på den etiska frågan.

En åtta månader gammal baby är inte migrationspolitik. Ett spädbarn har inget ansvar för asylprocesser, inga politiska ställningstaganden och ingen möjlighet att påverka sin situation. Ändå kan även de allra minsta bli konsekvenser av en politik som vill signalera konsekvens och kontroll.