Striden inom Sverigedemokraterna om svenskhet är mer än ett partibråk. Richard Jomshof har betonat etnicitet och biologiska band. Mattias Karlsson försvarar en svenskhet grundad i språk, kultur och identitet. Jimmie Åkesson har slagit fast att man kan bli svensk utan att vara född här. Bakom motsättningarna finns en större fråga: Vem får avgöra vilka som hör till nationen?
Under århundraden var människor undersåtar. Börd, kön, egendom och religion avgjorde deras ställning. Den franska revolutionen 1789 utmanade ordningen med en radikal idé: makten skulle utgå från folket, inte från kungar och privilegierade stånd. Men vilka var folket? Kvinnorna? De fattiga? De koloniserade?
Demokratins historia är inte berättelsen om makthavare som frivilligt delat med sig av sina privilegier. Det är historien om människor som organiserat sig och krävt det de förvägrats.
Arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och andra folkrörelser bröt upp gamla maktordningar. Rösträtt, organisationsfrihet och sociala rättigheter erövrades genom kamp. Medborgarskapet kom att handla om att människor inte bara skulle styras, utan själva kunna påverka samhället.
Det var en omfördelning av makt.
Industrin lockade arbetare till Södertälje från Sverige, Finland, Grekland och Jugoslavien. Senare kom människor på flykt undan krig och förföljelse, bland annat från Mellanöstern. De byggde inte ett samhälle vid sidan av det svenska. De var med och byggde Södertälje. Fabrikerna, föreningslivet och stadens vardag bär spår av deras arbete och liv.
Vem har rätten att definiera denna historia som svensk eller osvensk? Vems föräldrar och farföräldrar räknas? Hur många generationer krävs innan tillhörigheten slutar ifrågasättas?
Ingen ska behöva avsäga sig sitt språk eller sin historia för att tillhöra ett gemensamt samhälle. Medborgarskap är inte detsamma som nationell identitet. Staten kan reglera vem som får bli medborgare. Men medborgares politiska rättigheter ska inte graderas efter härkomst, religion eller kulturell anpassning.
Jämlikhet på papperet räcker inte. I Södertälje, liksom i Sverige i stort, påverkar klass och ekonomi människors möjligheter att göra sina röster hörda. Demokratins historia är också kampen för utbildning, bostäder, arbete och social trygghet.
Därför spelar den ideologiska historien roll. Sverigedemokraternas rötter i rasistiska och nationalistiska miljöer behöver granskas, liksom liberalismens, konservatismens och socialismens skilda förhållanden till demokrati och jämlikhet.
Rättigheter har erövrats, försvarats och ibland dragits tillbaka. När politiken åter kretsar kring vilka som är svenskar på riktigt måste vi fråga vad gränsdragningarna ska tjäna till. Att diskutera identitet är en sak. Att låta härkomst och kultur avgöra människors politiska ställning är något annat.
Vi behöver förstå vilka samhällssystem vi lämnat bakom oss och varför. Demokratins landvinning är inte att alla måste vara lika, utan att människors lika värde och medborgares politiska rättigheter ska respekteras oavsett kön, etnicitet eller religion.
Medborgarskapet är ingen liten sak. Det är en historisk erövring som ingen ska behöva kvalificera sig till på nytt genom att bevisa sin svenskhet.
Christine Falk (V)
LT debatt 2026-11-06