Ska kommuner kunna planera för olika bostäder i hela staden? Det är vad som diskuteras. Ingen ska tvångsförflyttas eller tvingas lämna sitt hem. Att kalla detta för tvångsblandning är inte neutralt. Det är ett politiskt konstruerat begrepp som Sverigedemokraterna använder för att framställa integration som ett hot.
Demokratiska partier får inte gå med på Sverigedemokraternas segregerande tankefigur: att människor med lägre inkomster eller utländsk bakgrund blir ett hot när de flyttar in i ett område. Den som använder ordet bidrar till att normalisera denna världsbild. En konspiration som inte finns får då status som ett verkligt samhällsproblem.
Sverigedemokraterna kan invända att tvånget handlar om att förändra ett område mot de boendes vilja. Men stadsplanering innebär alltid att olika intressen vägs mot varandra. Den som äger en bostad äger inte hela stadsdelen och kan inte ha vetorätt över vilka andra som ska få bo där.
Resonemanget måste ställas på sin spets. Om blandade bostadsområden är tvångsblandning, vad ska vi då kalla en politik som försvarar att människor hålls ekonomiskt och geografiskt åtskilda? En sorts socialkonservativ apartheid? Svensk bostadssegregation kan naturligtvis inte jämställas med det historiska apartheidsystemet. En sådan jämförelse vore bisarr. Men Sverigedemokraternas logik leder mot åtskillnad som politiskt ideal. Blandning beskrivs som tvång, medan ekonomisk uppdelning framställs som naturlig och skyddsvärd.
Enskilda byggprojekt måste kunna kritiseras för höjd, täthet, trafik eller intrång i natur. Men ett särskilt veto mot just hyresrätter handlar inte om husens utformning. Det handlar om upplåtelseformen och indirekt om vilka människor som förväntas flytta in. Hyresrätten framställs som ett hot mot tryggheten och områdets karaktär. Men vad är det egentligen man vill hålla borta – husen eller människorna som ska bo i dem?
Underförstått sätts likhetstecken mellan hyresrätt, sociala problem och kriminalitet. Det är felaktigt och klassföraktande. De flesta som bor i våra eftersatta områden arbetar i yrken som får samhället att fungera. Där bor också unga, ensamstående föräldrar och äldre som behöver en bostad de har råd med. En fungerande stad måste ha bostäder för olika inkomster och för livets olika faser.
Boverket konstaterar att segregationen bland annat skapas av inkomstskillnader och uppdelningen mellan olika upplåtelseformer. Segregationen finns inte bara i fattigare stadsdelar. Den skapas också när välbärgade områden stängs för människor med vanliga eller låga inkomster.
Stadsplanering handlar ytterst om vilka som får plats i staden. Sverigedemokraternas tal om tvångsblandning befäster ett vi och ett de och blockerar möjligheten att bygga en jämlikare, mer sammanhållen och funktionell stad.
Det pågår ingen tvångsblandning. Det pågår segregation. Frågan är om politiken ska bryta den – eller skydda den.
Christine Falk (V)
Maria Widestrand (V)
Anna Rautio (V)
LT debatt 2026-09-11