Att satsa tre miljarder kronor på ungas psykiska hälsa är ett viktigt besked från Centerpartiet. Men avgörande är inte summan i sig, utan hur pengarna används. Ska vi få verklig effekt måste fokus ligga där det gör störst skillnad: i förskolan och skolan.

Den psykiska ohälsan bland unga i Sverige har ökat under lång tid. Samtidigt visar forskning att barns uppväxtvillkor spelar en avgörande roll. Folkhälsomyndigheten pekar på att socioekonomiska faktorer, som familjens ekonomi och trygghet, är centrala. Barn som växer upp i ekonomisk utsatthet löper betydligt högre risk att utveckla psykisk ohälsa.

Det bekräftas av Socialstyrelsen, som visar att barn i utsatta miljöer oftare drabbas av allvarliga problem som självskador och har oftare behov av psykiatrisk vård. Forskning från Uppsala universitet visar dessutom att sambandet syns redan i förskoleåldern och kan få långsiktiga konsekvenser.

Mot denna bakgrund blir det tydligt att insatser måste sättas in tidigt. Förskolan och skolan är de mest kraftfulla verktyg vi har för att bryta sambandet mellan barnfattigdom och psykisk ohälsa. Här finns möjligheten att skapa trygghet, bygga relationer och upptäcka problem i tid. Trots detta är elevhälsan ofta underbemannad och många skolor saknar resurser att ge rätt stöd.

Men vi kan inte bortse från de ekonomiska villkoren i barns vardag. För att minska ojämlikheten krävs också starkare ekonomiska trygghetssystem. Stöd till barnfamiljer behöver indexregleras så att de följer kostnadsutvecklingen. När priserna stiger men stöden står still urholkas deras värde – och barn i utsatta familjer drabbas hårdast.

Att stärka barnfamiljers ekonomi är en direkt investering i barns psykiska hälsa. Minskad ekonomisk stress i hemmet ger bättre förutsättningar för trygghet och framtidstro.

En sådan politik kräver finansiering. Därför behöver skattesystemet bli mer rättvist. De med de högsta inkomsterna och största förmögenheterna måste bidra mer. Jag har svårt att tro att inte också de allra rikaste har ett intresse av en god samhällsutveckling. Ett exempel är Roger Akelius, som genom stora donationer visat att resurser kan användas för att stärka samhället. Med ett mer rättvist skattesystem kan vi gemensamt säkerställa att fler bidrar till det som gynnar alla.

Självklart behövs också fungerande vårdinsatser, som Barn- och ungdomspsykiatrin. Men om vi vill minska den psykiska ohälsan räcker det inte att behandla problemen när de redan uppstått. Vi måste förebygga dem.

Att investera i förskola och skola – och samtidigt stärka barnfamiljers ekonomi – är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna vi kan göra.

Tre miljarder kronor kan göra skillnad. Men bara om de används rätt.

Christine Falk

Vänsterpartiet

LT debatt 2026-04-07

LT har i en väldigt bra artikel beskrivit den översyn av den politiska organisationen som nyligen återrapporterades till kommunstyrelsen. Utöver att vår politiska organisation är stor och bred, på gott och på ont, så står det tydligt att våra arvoden ligger betydligt högre än de jämförbara kommunerna i rapporten.

Det presenteras tre möjliga vägar för organisationsupplägg inför kommande mandatperiod: en koncentrerad politisk organisation (modell 1), en centraliserad politisk organisation (modell 2) och en utvidgad politisk organisation (modell 3).

Alla tre modellerna har antal nämnder, bolag och förtroendevalda i fokus. Ingen nämner arvoden. Att våra arvoden är höga i jämförelse nämns i rapporten, som sagt, men en sänkning av arvoden finns inte med som en alternativ modell, vilket vi tycker är synd.

Vänsterpartiet har tidigare föreslagit en sänkning av Södertäljes politikerarvoden med 40 procent rakt av – både för sammanträdesarvoden och för månadsavlönade. På så sätt hamnar vi i nivå med många andra kommuner samtidigt som de lägst avlönade gruppledarna fortfarande kan leva på sina arvoden, vilket kan vara bra ur ett demokratiperspektiv.

Sänkningarna skulle bespara kommunen omkring 16 miljoner kronor.

Med sänkta arvoden kan vi dessutom behålla organisationen vi har i dag utan att ruinera kommunen. Som kommunstyrelseordförande Boel Godner (S) sa i artikeln så fyller det ett syfte att ha många förtroendevalda: ”många kan då få ett uppdrag och därmed kan många Södertäljebor känna någon som är politiskt aktiv och det är en bra grej för demokratin”. Jag håller helt med.

Det är våra arvoden som är för höga, inte de förtroendevalda som är för många.

Linda Sjögren (V)

gruppledare

LT debatt 2026-03-27

Liberalerna brottas i dag med en central identitetsfråga. Den gäller inte enbart regeringsfrågan, utan var gränsen går för partiets liberala självförståelse.

Historiskt har partiet definierat sig som en försvarare av den liberala demokratin, med fokus på rättsstat, individens frihet och skydd för minoriteter. Utifrån dessa utgångspunkter har samarbeten med Sverigedemokraterna tidigare avvisats. När denna hållning nu omprövas – och partiledaren Simona Mohamsson (L) fått förnyat mandat – aktualiseras frågan om vilka principer som är förhandlingsbara och vilka som är grundläggande.

Förespråkare av en mer pragmatisk linje framhåller att politiskt inflytande kräver deltagande i maktutövning. Ett parti som står utanför regeringsunderlag riskerar att få begränsat genomslag. Genom samarbete kan Liberalerna påverka politik inom exempelvis skola, integration och ekonomi. Kompromisser ses då som ett medel för att nå konkreta resultat snarare än som avsteg från partiets idégrund.

Samtidigt aktualiserar utvecklingen en mer grundläggande fråga om ideologins roll. Ideologier fungerar som tolkningsramar, men verkar inom ett system som sätter ramar för det politiska handlandet. I etablerade demokratier utgör demokratin i denna mening en överideologi: ett överordnat ramverk som definierar vilka spelregler som gäller, oavsett ideologisk inriktning. Inom detta ramverk kan olika ideologier konkurrera, men de måste förhålla sig till gemensamma institutioner.

Denna ordning innebär också att liberalism inte enbart kan förstås som sakpolitik. Den rymmer även ett ställningstagande för demokratiska principer och institutioner. När ett parti förändrar sin syn på samarbeten påverkar det därför inte bara den politiska praktiken, utan också hur dess värderingar uppfattas.

Historiska exempel används ibland som referensramar i debatten. Under Augusto Pinochets styre i Chile genomfördes ekonomiska reformer inspirerade av de så kallade Chicago Boys. Samtidigt saknades demokratiska fri- och rättigheter. Exemplet illustrerar att ekonomisk liberalism inte nödvändigtvis sammanfaller med politisk liberalism.

I ett bredare perspektiv visar forskning från Göteborgs universitet, att USA har tappat i demokratiska kvalitetsmått under senare år. Det innebär inte att landet saknar demokratiska val, men att institutioner och normer bedöms ha försvagats i jämförande analyser. Sådana studier understryker att demokratiska system kan förändras gradvis över tid.

Mot denna bakgrund blir frågan om gränser central. Om liberalism både handlar om politiska reformer och om att upprätthålla demokratiska principer, uppstår en spänning mellan inflytande och värdegrund.

Liberalerna kan därmed inte undvika dessa frågor. Frågan om var gränsen går för vad som är förenligt med partiets liberala identitet är essentiell för dess framtid. Partiets långsiktiga trovärdighet avgörs inte enbart av dess regeringsinflytande, utan av om dess värderingar uppfattas som konsekventa.

Att dra sådana gränser är en komplex uppgift. För ett parti som bär liberalismen i sitt namn framstår den dock som oundviklig.

Christine Falk

LT debatt 2026-03-25

Den 8 mars är inte bara en dag för rosor och hyllningar. Internationella kvinnodagen är en kampdag – en påminnelse om hur långt vi fortfarande har kvar innan kvinnor och män har samma villkor i Sverige och i världen. Det är en dag då man får gå runt och vara lite förbannad över världens orättvisor. En dag för att fundera kring vad vi kan göra åt dem.

Trots att vi ofta vill se Sverige som ett jämställdhetens föregångsland visar aktuell statistik att det inte är verkligheten för alla. Kvinnor i Sverige tjänar fortfarande mindre än män – runt 90 procent av männens lön enligt statistik från 2024 – och i praktiken innebär det att kvinnor arbetar gratis nästan en timme varje arbetsdag bara på grund av löneskillnader. Föräldraledigheter och vård av sjuka barn landar till störst andel på kvinnorna också, vilket påverkar både löneutveckling och pensioner.

Och det är inte bara pengar. Den ojämna fördelningen av familje- och omsorgsarbete lever kvar – kvinnor tar fortfarande störst ansvar för det obetalda arbetet hemma, vilket påverkar deras möjligheter till återhämtning, egna fritidsintressen, att göra karriär eller att få ekonomisk trygghet på lika villkor.

På EU-nivå pekar statistik från 2024 på samma verklighet: trots att kvinnor är mer utbildade än någonsin tidigare är de fortfarande kraftigt underrepresenterade där makten finns – i företag, i politiken och i beslutsfattande positioner.

• Att det tas fram jämställdhetsanalyser kopplat till den kommunala budgeten, så att vi vet hur fördelningen av kommunala medel på ett effektivt sätt kan fördelas rättvist.

• En feministisk utrikespolitik som främjar internationellt jämställdhetsarbete och tar kvinnors och flickors utsatthet i krigs- eller krisdrabbade områden på allvar.

• Att vi återgår till enprocentsmålet för bistånd till andra länder. Flickor och kvinnor i fattigare delar av världen drabbas hårt när rikare länder skär ner på biståndet.

Internationella kvinnodagen handlar inte om nostalgi eller gamla segrar. Den handlar om den kamp som pågår världen över – för en verkligt jämställd vardag, på jobbet, i skolan, i sjukvården, i hemmen, i politiken och i samhället.

Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där jämlikhet inte bara är fina ord på papper, utan verklighet i människors liv.

Linda Sjögren (V)

gruppledare

LT debatt 2026-03-08

Nyligen träffade jag migrationsministern Johan Forsell (M) i stadshuset tillsammans med moderatledaren i Södertälje, Alexander Rosenberg. Ministern var tydligen på besök hos den lokala partiavdelningen. En minister för ett parti som står för en invandrarfientlig, inhuman utvisningspolitik.

Det fick mig att tänka på att Socialdemokraternas samarbete med Moderaterna i Södertälje kommun ger legitimitet till Tidöregeringens politik och statsminister Ulf Kristensson.

Moderaterna är ett utpräglat högerparti. Partiet har samma program lokalt som nationellt. Ska Socialdemokraterna fortsätta att söka samarbete med Moderaterna i Södertälje?

Väljarna behöver få veta om en röst på S är en röst för fortsatt samarbete med M. Det finns risk för det. Ska vi ha vänster- eller högerpolitik i Södertälje? Kan vi glömma att sossarna står för arbetarrörelsens ideal?

Vänsterpartiet borde värderingsmässigt vara Socialdemokraternas naturliga samarbetspartner. För en politik som minskar klyftorna i samhället, för en politik som tar bort vinsterna i välfärden, för en politik som för en anständig human migrationspolitik.

Ale Friberg (V)

Företrädare för tre arbetsgivarorganisationer försöker i en debattartikel måla upp bilden av att kortare arbetstid skulle rasera både företag, jobb och välfärd. Det är en retorik vi har hört förut. Samma varningar riktades mot åttatimmarsdagen, semestern och föräldraförsäkringen. Varje gång var påståendena felaktiga. Varje gång blev samhället starkare.

LO och Vänsterpartiet driver frågan om arbetstidsförkortning, och det handlar inte om att bortse från verkligheten – utan om att ta ansvar för den. Arbetslivet har blivit hårdare, tempot högre och sjukskrivningarna på grund av stress och utmattning är fortsatt omfattande. Samtidigt har produktiviteten ökat kraftigt under decennier.

Ett land har självklart rätt att reglera migration. Men ett samhälle har också en moralisk plikt att inte låta regelverket bli viktigare än människovärdet.

När unga som vuxit upp i Sverige utvisas, eller när familjer med spädbarn tvingas lämna landet, reduceras livsöden till administrativa ärenden. Juridiskt möjligt – ja. Moraliskt – absolut inte.

Att gömma sig bakom formuleringen ”lagen är lagen” är bekvämt. Men det är inte ett svar på den etiska frågan.

En åtta månader gammal baby är inte migrationspolitik. Ett spädbarn har inget ansvar för asylprocesser, inga politiska ställningstaganden och ingen möjlighet att påverka sin situation. Ändå kan även de allra minsta bli konsekvenser av en politik som vill signalera konsekvens och kontroll.

I sin ledare skriver Tomas Karlsson om de många som hamnat hos Kronofogden och det höga antalet barn som till följd av detta har blivit vräkta från sina hem. Det är naturligtvis bra att missförhållanden tas upp, men att, som Tomas Karlsson gör, inte föreslå några lösningar utan bara hoppas på bättre ekonomiska tider är inte genomtänkt och dessutom moraliskt förkastligt.