Skip to main content

Var drar Liberalerna sina gränser nu?

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson

Liberalerna brottas i dag med en central identitetsfråga. Den gäller inte enbart regeringsfrågan, utan var gränsen går för partiets liberala självförståelse.

Historiskt har partiet definierat sig som en försvarare av den liberala demokratin, med fokus på rättsstat, individens frihet och skydd för minoriteter. Utifrån dessa utgångspunkter har samarbeten med Sverigedemokraterna tidigare avvisats. När denna hållning nu omprövas – och partiledaren Simona Mohamsson (L) fått förnyat mandat – aktualiseras frågan om vilka principer som är förhandlingsbara och vilka som är grundläggande.

Förespråkare av en mer pragmatisk linje framhåller att politiskt inflytande kräver deltagande i maktutövning. Ett parti som står utanför regeringsunderlag riskerar att få begränsat genomslag. Genom samarbete kan Liberalerna påverka politik inom exempelvis skola, integration och ekonomi. Kompromisser ses då som ett medel för att nå konkreta resultat snarare än som avsteg från partiets idégrund.

Samtidigt aktualiserar utvecklingen en mer grundläggande fråga om ideologins roll. Ideologier fungerar som tolkningsramar, men verkar inom ett system som sätter ramar för det politiska handlandet. I etablerade demokratier utgör demokratin i denna mening en överideologi: ett överordnat ramverk som definierar vilka spelregler som gäller, oavsett ideologisk inriktning. Inom detta ramverk kan olika ideologier konkurrera, men de måste förhålla sig till gemensamma institutioner.

Denna ordning innebär också att liberalism inte enbart kan förstås som sakpolitik. Den rymmer även ett ställningstagande för demokratiska principer och institutioner. När ett parti förändrar sin syn på samarbeten påverkar det därför inte bara den politiska praktiken, utan också hur dess värderingar uppfattas.

Historiska exempel används ibland som referensramar i debatten. Under Augusto Pinochets styre i Chile genomfördes ekonomiska reformer inspirerade av de så kallade Chicago Boys. Samtidigt saknades demokratiska fri- och rättigheter. Exemplet illustrerar att ekonomisk liberalism inte nödvändigtvis sammanfaller med politisk liberalism.

I ett bredare perspektiv visar forskning från Göteborgs universitet, att USA har tappat i demokratiska kvalitetsmått under senare år. Det innebär inte att landet saknar demokratiska val, men att institutioner och normer bedöms ha försvagats i jämförande analyser. Sådana studier understryker att demokratiska system kan förändras gradvis över tid.

Mot denna bakgrund blir frågan om gränser central. Om liberalism både handlar om politiska reformer och om att upprätthålla demokratiska principer, uppstår en spänning mellan inflytande och värdegrund.

Liberalerna kan därmed inte undvika dessa frågor. Frågan om var gränsen går för vad som är förenligt med partiets liberala identitet är essentiell för dess framtid. Partiets långsiktiga trovärdighet avgörs inte enbart av dess regeringsinflytande, utan av om dess värderingar uppfattas som konsekventa.

Att dra sådana gränser är en komplex uppgift. För ett parti som bär liberalismen i sitt namn framstår den dock som oundviklig.

Christine Falk

LT debatt 2026-03-25

Kampen fortsätter – vi har långt kvar

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

Den 8 mars är inte bara en dag för rosor och hyllningar. Internationella kvinnodagen är en kampdag – en påminnelse om hur långt vi fortfarande har kvar innan kvinnor och män har samma villkor i Sverige och i världen. Det är en dag då man får gå runt och vara lite förbannad över världens orättvisor. En dag för att fundera kring vad vi kan göra åt dem.

Trots att vi ofta vill se Sverige som ett jämställdhetens föregångsland visar aktuell statistik att det inte är verkligheten för alla. Kvinnor i Sverige tjänar fortfarande mindre än män – runt 90 procent av männens lön enligt statistik från 2024 – och i praktiken innebär det att kvinnor arbetar gratis nästan en timme varje arbetsdag bara på grund av löneskillnader. Föräldraledigheter och vård av sjuka barn landar till störst andel på kvinnorna också, vilket påverkar både löneutveckling och pensioner.

Och det är inte bara pengar. Den ojämna fördelningen av familje- och omsorgsarbete lever kvar – kvinnor tar fortfarande störst ansvar för det obetalda arbetet hemma, vilket påverkar deras möjligheter till återhämtning, egna fritidsintressen, att göra karriär eller att få ekonomisk trygghet på lika villkor.

På EU-nivå pekar statistik från 2024 på samma verklighet: trots att kvinnor är mer utbildade än någonsin tidigare är de fortfarande kraftigt underrepresenterade där makten finns – i företag, i politiken och i beslutsfattande positioner.

Och som om inte det vore nog så har var tredje kvinna globalt utsatts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid. En siffra som ökar än mer i geografiska områden i kris eller krig. Vi är lång ifrån förskonade.

Det räcker inte att säga att ”vi är för jämställdhet”, även om vi naturligtvis önskade att all världens länder var eniga i ambitionen. Men jämställdhet kräver verkliga politiska reformer som tar bort strukturer och normer som håller kvinnor tillbaka. Vänsterpartiet vill bland annat se:

• Riktiga löneökningar och satsningar på kvinnodominerade yrken – framför allt inom vård, skola och omsorg – så att kvinnors arbete värderas lika högt som mäns.

• Mer förebyggande arbete mot mäns våld mot kvinnor – med mer resurser till insatser i form av stöd till familjer, skydd av utsatta kvinnor eller utbildningar för att motverka könsbaserade maktordningar redan tidigt i livet.

• Att det tas fram jämställdhetsanalyser kopplat till den kommunala budgeten, så att vi vet hur fördelningen av kommunala medel på ett effektivt sätt kan fördelas rättvist.

• En feministisk utrikespolitik som främjar internationellt jämställdhetsarbete och tar kvinnors och flickors utsatthet i krigs- eller krisdrabbade områden på allvar.

• Att vi återgår till enprocentsmålet för bistånd till andra länder. Flickor och kvinnor i fattigare delar av världen drabbas hårt när rikare länder skär ner på biståndet.

Internationella kvinnodagen handlar inte om nostalgi eller gamla segrar. Den handlar om den kamp som pågår världen över – för en verkligt jämställd vardag, på jobbet, i skolan, i sjukvården, i hemmen, i politiken och i samhället.

Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där jämlikhet inte bara är fina ord på papper, utan verklighet i människors liv.

Linda Sjögren (V)

gruppledare

LT debatt 2026-03-08

Är en röst på S en röst på M?

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

Nyligen träffade jag migrationsministern Johan Forsell (M) i stadshuset tillsammans med moderatledaren i Södertälje, Alexander Rosenberg. Ministern var tydligen på besök hos den lokala partiavdelningen. En minister för ett parti som står för en invandrarfientlig, inhuman utvisningspolitik.

Det fick mig att tänka på att Socialdemokraternas samarbete med Moderaterna i Södertälje kommun ger legitimitet till Tidöregeringens politik och statsminister Ulf Kristensson.

Moderaterna är ett utpräglat högerparti. Partiet har samma program lokalt som nationellt. Ska Socialdemokraterna fortsätta att söka samarbete med Moderaterna i Södertälje?

Väljarna behöver få veta om en röst på S är en röst för fortsatt samarbete med M. Det finns risk för det. Ska vi ha vänster- eller högerpolitik i Södertälje? Kan vi glömma att sossarna står för arbetarrörelsens ideal?

Vänsterpartiet borde värderingsmässigt vara Socialdemokraternas naturliga samarbetspartner. För en politik som minskar klyftorna i samhället, för en politik som tar bort vinsterna i välfärden, för en politik som för en anständig human migrationspolitik.

Ale Friberg (V)

Kortare arbetstid är inget hot – ett ohållbart arbetsliv är det

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

Företrädare för tre arbetsgivarorganisationer försöker i en debattartikel måla upp bilden av att kortare arbetstid skulle rasera både företag, jobb och välfärd. Det är en retorik vi har hört förut. Samma varningar riktades mot åttatimmarsdagen, semestern och föräldraförsäkringen. Varje gång var påståendena felaktiga. Varje gång blev samhället starkare.

LO och Vänsterpartiet driver frågan om arbetstidsförkortning, och det handlar inte om att bortse från verkligheten – utan om att ta ansvar för den. Arbetslivet har blivit hårdare, tempot högre och sjukskrivningarna på grund av stress och utmattning är fortsatt omfattande. Samtidigt har produktiviteten ökat kraftigt under decennier.

Vinsterna har vuxit. Men tiden för människor att leva sina liv har inte gjort det.

Arbetsgivarna lutar sig tungt mot beräkningar från Konjunkturinstitutet om fallande BNP. Men sådana modeller utgår från att ingenting annat förändras – att människor inte blir friskare, mer produktiva eller stannar längre i arbetslivet. Verkligheten visar något helt annat. Försök med kortare arbetstid har visat minskad sjukfrånvaro, lägre personalomsättning och högre effektivitet per arbetad timme.

Det är inte ideologi.

Det är konkret och levd erfarenhet.

Det verkliga hotet mot svensk konkurrenskraft är inte att människor får mer återhämtning. Hotet är ett arbetsliv där undersköterskan är hemma med värk i kroppen redan före femtio års ålder, där läraren aldrig hinner andas mellan lektionerna och där industriarbetaren räknar åren till pension snarare än ser möjligheterna framåt. När människor slits ut förlorar inte bara individerna – hela samhället förlorar. Kompetens försvinner, sjukskrivningarna ökar och kostnaderna vältras över på välfärden.

Artikelförfattarna – Eva Glückman, Lena-Liisa Tengblad och Erik Haara – hävdar också att arbetstidsförkortning skulle hota den svenska modellen. Men modellen har aldrig handlat om att frysa villkoren i tiden. Den har handlat om att steg för steg flytta fram människors rätt till ett värdigt arbetsliv. Utan politiska reformer och facklig kamp hade vi fortfarande arbetat sex dagar i veckan med två veckors semester.

I en ekonomi där teknikutveckling och effektiviseringar fortsätter öka värdeskapandet är frågan inte om vi har råd med kortare arbetstid. Frågan är varför människor inte redan fått ta del av den.

Kortare arbetstid hotar inte Sveriges framtid. Ett arbetsliv som människor inte orkar med gör det.

Linda Sjögren (V)

Sait Yildiz (V)

LT debatt 2026-02-19

När lagen räcker – men samvetet bävar

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

Ett land har självklart rätt att reglera migration. Men ett samhälle har också en moralisk plikt att inte låta regelverket bli viktigare än människovärdet.

När unga som vuxit upp i Sverige utvisas, eller när familjer med spädbarn tvingas lämna landet, reduceras livsöden till administrativa ärenden. Juridiskt möjligt – ja. Moraliskt – absolut inte.

Att gömma sig bakom formuleringen ”lagen är lagen” är bekvämt. Men det är inte ett svar på den etiska frågan.

En åtta månader gammal baby är inte migrationspolitik. Ett spädbarn har inget ansvar för asylprocesser, inga politiska ställningstaganden och ingen möjlighet att påverka sin situation. Ändå kan även de allra minsta bli konsekvenser av en politik som vill signalera konsekvens och kontroll.

Barnkonventionen är svensk lag. Barnets bästa ska komma i främsta rummet. Det är inte en rekommendation – det är en rättslig och moralisk princip. När systemets trovärdighet väger tyngre än barnets trygghet har vi förskjutit balansen från mänsklighet till mekanik.

Detsamma gäller den 18-åring som gått hela sin skolgång här, talar språket, har sina vänner och sin framtid i Sverige. På pappret kan personen vara “utlänning”. I verkligheten är det en ung människa formad av det samhälle som nu ifrågasätter hennes eller hans tillhörighet.

Vi talar ofta om integration: lär dig språket, utbilda dig, arbeta, bidra. Men vad händer när den som faktiskt gjort just detta ändå riskerar att utvisas? Vad signalerar det till andra unga? Att ansträngning inte garanterar trygghet. Att tillhörighet alltid är villkorad. Tidögängets politik visar med övertydlighet sin människosyn. Helt kallsinniga. Inhumana.

Södertälje är en kommun med lång erfarenhet av migration och integration. Här finns kunskap, uthållighet och ett civilsamhälle som gång på gång tagit ansvar när människor sökt en ny start. Det har inte varit enkelt. Men det har funnits en grundläggande övertygelse: människor är inte problem som ska hanteras, utan resurser som ska ges möjlighet. En tillgång för samhället.

Integration är inget kortsiktigt projekt. Det är ett ömsesidigt åtagande. När samhället investerar i en människa – genom skola, omsorg och gemenskap – och individen investerar tillbaka genom arbete, relationer och framtidsplaner, uppstår en relation. Och relationer skapar ansvar.

Filosofen Immanuel Kant talade om moralisk plikt: att behandla varje människa som ett mål i sig själv, aldrig som ett medel. Psykologen Lawrence Kohlberg beskrev hur moral kan utvecklas från ren regellydnad till ett tänkande där universella principer som rättvisa och mänskliga rättigheter väger tyngre än enbart lagens bokstav.

Att följa lagen är nödvändigt i en rättsstat. Men moralisk mognad kräver mer än formell korrekthet. Den kräver omdöme, proportionalitet och medmänsklighet.

Utvisningar av unga människor och spädbarn är inte bara juridiska beslut. De är moraliska ställningstaganden. Södertälje vet att integration är möjlig när människor får chansen. Frågan är om vi som samhälle är beredda att ta det ansvar som följer med den insikten.

Lagen kan vara uppfylld. Men är vår plikt det?

Christine Falk

LT debatt 2026-02-17

Köp tillbaka värdshustomten – bygg upp ett Naturum

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

När värdshuset på Torekällberget brann ner 2016 förlorade Södertälje en viktig mötesplats i ett av kommunens mest uppskattade områden. Fastigheten Mariekälla 1:26 såldes senare till ett privat bolag med planer på ny exploatering.

Men platsens läge, mitt i Torekällbergets kultur- och naturområde, gör den bättre lämpad för en utveckling som gynnar både natur, kunskap och besöksnäring.

Södertälje har ovanligt rika naturmiljöer för att ligga nära storstadsregionen. Här möts Mälarens sötvatten och Östersjöns bräckta vatten, tillsammans med lövskogar, våtmarker och odlingslandskap. Det ger hög biologisk mångfald – men också ett landskap som är känsligt för felaktig exploatering.

I kommunen finns flera rödlistade och skyddsvärda arter – som insekterna läderbagge och ekoxe, fladdermusen barbastell, ormen hasselsnok, fågeln mindre hackspett och fisken ål. Dessa arter och andra visar tydligt hur ekologiska samband fungerar och varför området runt Torekällberget är särskilt värdefullt (se faktaruta).

Mot denna bakgrund bör kommunen ta initiativ till att förvärva Mariekälla 1:26 och utveckla platsen till ett Naturumliknande besökscentrum med tydlig ekologisk profil. Ett centrum som förklarar hur natur, vatten och mänsklig markanvändning hänger ihop – och som fungerar som entré och startpunkt för upplevelser i området.

Byggnaden bör i sig vara en del av upplevelsen – uppförd i trä och återbrukade material, med låg energianvändning och genomtänkt arkitektur anpassad till platsen.

Ett sådant besökscentrum skulle visa Södertäljes unika natur och innovativa prägel och stärka Södertäljes besöksnäring genom att locka fler dagsbesökare, skolor och turister. En förlängd vistelsetid skulle skapa mervärden för Torekällberget som helhet. Erfarenheter från andra naturum visar att kunskap och upplevelse ofta går hand i hand med lokal ekonomisk nytta.

I stället för kortsiktig exploatering kan Mariekälla bli en långsiktig tillgång – en plats som ger både upplevelse och förståelse, och som stärker Södertäljes identitet som en kommun med känsla för natur kultur och mångfald. En kommun med framtidstro helt enkelt.

Christine Falk

LT Debatt 2026-02-07

Försörjningsstöd är inget problem – det ger stabilitet

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

Debatten om försörjningsstöd förs ofta i termer av kostnader och misstänkliggörande. Men sällan talar vi om hur stödet faktiskt fungerar i praktiken – och vilken roll det spelar i vår kommun.

Försörjningsstöd är inte pengar som används fritt. Det är ett strikt behovsprövat stöd som ska räcka till det mest grundläggande: hyra, mat, el, kläder och nödvändiga vardagsutgifter. Inget sparande, inga marginaler och inga ”val”. Varje krona ska redovisas och minsta inkomst minskar stödet direkt.

I verkligheten går dessa pengar nästan omedelbart vidare till samma aktörer varje månad: hyresvärdar, matbutiker, energibolag, apotek och lågprisbutiker.

När hyran betalas går pengarna till fastighetsägaren. När maten handlas sker det i den lokala butiken. När elräkningen betalas går pengarna till energibolaget. Försörjningsstödet cirkulerar alltså direkt i den lokala ekonomin.

Trots detta hörs återkommande krav på att stödet ska sänkas eller villkoras hårdare. Men konsekvenserna av sådana beslut blir snabbt synliga lokalt. Minskade utbetalningar leder inte till fler jobb, utan till ökade hyresskulder, fler vräkningar och större press på kommunens sociala verksamheter. Kostnaderna försvinner inte – de flyttas och växer.

Det är också viktigt att bemöta myten om att människor ”väljer bidrag framför arbete”. Försörjningsstöd är ett av de mest kontrollerade systemen vi har. Den som får stöd måste stå till arbetsmarknadens förfogande, söka arbete aktivt och acceptera insatser. Att leva på försörjningsstöd innebär ekonomisk stress och ständig osäkerhet – inte bekvämlighet.

Skillnaden mellan att leva på försörjningsstöd och att ha ett arbete handlar inte om lyx, utan om trygghet. Ett arbete ger möjlighet att planera sin vardag, hantera oväntade utgifter och delta i samhällslivet. Försörjningsstöd ger bara det absolut nödvändiga, ofta utan minsta buffert.

Den verkliga frågan är därför inte varför människor behöver försörjningsstöd, utan varför så många arbeten inte räcker till ett drägligt liv och varför boende, el och mat blivit så dyrt att samhället måste gå in som garant.

Försörjningsstöd är samhällets sista skyddsnät. Det handlar inte om bidragsberoende, utan om stabilitet – för individer, för kommunen och för hela det lokala samhället.

Christine Falk

Vänsterpartiet

LT debatt 2026-01-17

Nej, Tomas Karlsson, det duger inte

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

I sin ledare skriver Tomas Karlsson om de många som hamnat hos Kronofogden och det höga antalet barn som till följd av detta har blivit vräkta från sina hem. Det är naturligtvis bra att missförhållanden tas upp, men att, som Tomas Karlsson gör, inte föreslå några lösningar utan bara hoppas på bättre ekonomiska tider är inte genomtänkt och dessutom moraliskt förkastligt.

Det är inte förvånande att den humanistiska tanken kan vittra i tider som dessa. De populistiska högerkrafterna har bearbetat opinionen under många år. Invandrare har utsetts till syndabockar, människor som tagit studenten och fyllt 18 år skickas till diktaturer. Men den liberala ideologin har traditionellt inte fångats av auktoritära tendenser utan arbetat för sociala reformer.

Problem som vräkningar av barnfamiljer och barnfattigdom kan lösas av politiken. Kontrollera och stoppa spekulativa banker, skjut till medel för de som är fattigast, det finns naturligtvis mängder med åtgärder som kan vidtas. Vi är ett rikt land, men fattigt på omtanke, när de svagaste överges.

Det är lätt att slinta och tänka att de som står i skuld är de enda som är skyldiga. Men det krävs mer av en liberal ledarskribent med humanistiska ambitioner. Som socialist tänker jag ibland att jag är immun mot inhumana ställningstaganden, men det är naturligtvis inte sant. Vi måste alla ta ett steg tillbaka och tänka att vi kan hjälpa de som har det svårt. Vad föreslår du?

Pelle Norlin

pensionär, förskollärare och vänsterpartist

LT Debatt 2026-02-09

Vi satsar på framtiden

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

Södertälje kommun går som tåget inom vissa områden medan andra halkar efter, precis som det är i många kommuner. Ett av våra stora problem är en konstant underfinansiering av allt från resurser i förskola och skola till arbetsmarknadsinsatser. Detta leder till en ond cirkel med fler invånare som står utanför arbetsmarknaden och lägre skatteintäkter.

Vi har därför valt att satsa i stället för att spara. Vi behöver mindre barngrupper i förskolan för att komma ner till Skolverkets rekommendationer. 67 procent av kommunens barngrupper är i dag för stora. Detta kan tyckas som ett problem vi kan vifta bort med ett ”ett par barn mer eller mindre spelar ingen roll” eller att ”det finns kommuner som har det sämre”. Men om vi lägger till faktorn att forskning påvisar att åren i förskolan lägger grunden för hela den kommande utbildningen, så förstår vi kanske hur illa det är.

I klassrummen ser det inte bättre ut. Dagarna då vi var kända för ett välfungerande tvålärarskap är förbi. I dag dras vi med för stora klasser, för få vuxna i skolan, för få lärare i klassrummen och en elevhälsa som inte hinner med. Lägg till faktorer som att var femte elev har läs- och skrivsvårigheter, att lärare får täcka upp för varandra vid frånvaro och att det blir stökigt i stora klasser.

De barn som inte hinner få rätt stöd i rätt tid kan det gå bra för i alla fall. Men det kan också gå käpprätt åt skogen. Även om man inte blir gängkriminell kan det bli väldigt svårt att komma in i arbetslivet och till egen försörjning.

Vänsterpartiet lägger därför 100 miljoner kronor extra till förskola, skola och fritidshem i vårt förslag till mål och budget för Södertälje kommun.

Vi vill se att varje barn får rätt stöd genom hela skolgången. Vi vill se att varje barn står väl rustat för vuxenlivet och arbetsmarknaden eller högskolan den dagen det är dags.

För den som av en eller annan anledning har halkat utanför utbildningssystemet och arbetsmarknaden ändå, behöver stödet finnas även i vuxen ålder. Vi behöver såväl väl fungerande vuxen- och yrkesutbildningar i ett brett urval, som en kommun som tar det samlade greppet för att få ned arbetslösheten. Med matchning mot arbetsmarknaden, rätt utbildningsinsatser och meningsfulla praktikplatser kan vi få fler i arbete.

Målet måste vara att alla arbetsföra invånare kan trygga egen försörjning och att alla barn och unga kan se ljust på framtiden. Det satsar vi på.

För Vänsterpartiet,

Linda Sjögren

Sait Yildiz

Ingemar Oderstedt

Lasse Jansson

Ale Friberg

Birgitta Johansson

Maria Ahumada

LT Debatt 2025-11-21

Bussföretagen bär skulden för förarbristen

Skrivet av susanandersson den . Postad i Debatt.

Det är smått surrealistiskt att höra företrädare för de företag som i årtionden systematiskt och konsekvent försämrat villkoren för svenska bussförare efterfråga lösningar på förarbristen.

Vi har länge haft en brist på bussförare i Sverige. De senaste åren har läget blivit ännu värre, skriver Sveriges bussföretag och Transportföretagen i ett debattinlägg i LT. Så långt är vi överens.

När Vänsterpartiet träffar personal på SL:s depåer runtom i Region Stockholm möter vi en påtaglig oro för framtiden. Kollegorna blir allt äldre och nyrekryterade förare blir bara kvar några år innan de söker sig vidare till andra yrken. Vem ska köra våra bussar när vi går i pension, undrar många.

Det som inte framgår av debattartikeln är bussföretagens ansvar för situationen. I åratal har de pressat ner personalens villkor så mycket de kunnat i jakt på att vinna nästa upphandling med ett så lågt bud som möjligt. Raster har dragits in, scheman har stuvats om och rätt till kisspauser har försvunnit. Självklarheter som att man börjar och slutar sitt arbetspass på samma plats är ett minne blott.

I dag får förare betala ur egen ficka för att ta sig tillbaka till depån där arbetsdagen började. Arbetsmiljön är på många håll ovärdig, för att tala klarspråk. Nobina, som bland annat kör SL-trafiken i Södertälje, bär ett stort ansvar för det, tillsammans med de politiker som sålt ut trafiken till privata företag.

Det är möjligt att sänkt åldersgräns för busskörkort skulle leda till fler bussförare, på marginalen. Men en sådan reform skulle också innebära flera trafiksäkerhetsrisker som måste vägas in i ekvationen. Oavsett hur ett sådant förslag skulle landa bör vi beskriva det för vad det är: ett plåster på en blödande pulsåder. Görs inget åt arbetsmiljön på bussdepåerna är det omöjligt att vända den dystra utvecklingen i busstrafiken. Varför pratar inte Sveriges bussföretag om det?

Förr oss i Vänsterpartiet är vägen framåt tydlig. Vi har nu, i 30 års tid, testat upphandlad kollektivtrafik där olika företag får tävla om kontrakt med personalens välmående som insats. Det fungerar bevisligen inte.

Nyligen beslutade Region Stockholm att ta tillbaka trafiken i Upplands Väsby och Sigtuna i egen regi. För första gången sedan 1990-talet kommer SL-förare att få en arbetsgivare vars främsta uppgift inte är att pressa kostnader och generera vinst. Det är bara så vi kan få fler ungdomar att vilja köra buss i framtiden.

Anna Sehlin (V)

oppositionsregionråd Region Stockholm

LT Debatt 2025-11-07