Onsdagen 19 augusti kommer Lars Strannegård till Oktoberteatern för att prata om kultur och bildning. Vilket bra initiativ av Läsfrämjarinstitutet med flera. Jag hoppas att många tar chansen att boka en plats och att vi får ett givande möte om detta spännande ämne.
Jag vill slå ett slag för en skola med större utrymme för bildning och kultur. Det kan låta som en återgång till en gammal latinskola för överklassens barn, men tänk på Arbetarnas bildningsförbund, ABF, så förstår alla att begreppet bildning kan betyda många olika saker.
Likadant med kulturbegreppet som kan innefatta allt från sättet att knyta skorna till en viss typ av hiphop, asiatisk mattradition, bakteriekulturer eller arkeologiska kulturlager.
Skolans uppgift kan vara att lära alla elever att läsa. Till en början var det inte tänkt att vanligt folk skulle skriva, utan lära sig läsa bibeln och katekesen. I dagens textstinna värld börjar ofta barn i förskolan med att skriva, på många finurliga sätt, medan de senare börjar att med möda stava sig igenom ord. Utbildning är kopplat till demokrati, för vem skulle i dag bestämma att barn inte får sätta igång att skriva?
Ett barn som kommer till förskolan möter samhället. I Rosenlunds och Fornhöjdens förskoleområde arbetar pedagogerna efter något de kallar erfarenhetspedagogik. Barn och förälder får berätta om något intressant eller roligt familjen gjort och detta antecknas och ritas på ett A4. Ett ”manus” som sedan med hjälp av lite rekvisita gestaltas, övas och spelas upp för de andra barnen. Med detta erkänns barnets liv som en utgångspunkt för språkutveckling och kunskapsutveckling.
Observera att här används skrift, bildskapande och gestaltande dramatik som verktyg för att uttrycka något om sitt eget liv. Det är vackert, men visar också på en viktig aspekt av utbildning. Att läsa och skriva, rita och dramatisera är verktyg för att använda sin yttrandefrihet, inte mål i sig själva. I dagens skolvärld betraktas dessa förmågor som mål i sig. Grundskolan har lyckats bara eleven får tillräckligt godkänt för att ta sig till gymnasiet. Lärares arbetssituation är alltför pressad till följd av ett fokus på kunskapskontroll, fastän att alla är förtvivlade över att många elever efter avslutad skolgång aldrig öppnar en bok.
Folkhögskolor och bildningsförbund har de senaste åren tilldelats allt mindre resurser, trots att de innebär andra chansen för dem som inte lyckats i skolan – och trots att så många människor använt studiecirklar för att ägna sig åt något som får dem att växa som människor. Den historiska, demokratiska och politiska utvecklingen i Sverige är omöjlig att tänka sig utan dem.
Om barn får större inflytande över vilka frågor de vill ha svar på och vilka ämnesområden och uttryckssätt som intresserar dem, betyder det inte att barn alltid ska få göra vad de vill. Självklart har vuxna ett stort ansvar för att leda, uppmuntra, styra eller locka i olika former. Men tvång minskar möjligheten till verkligt engagemang och lust att lära.
I studievana hem är barnen ofta medvetna om vart utbildning syftar. Därför är lärares kompensatoriska ansvar kopplat till att väcka lusten, engagemanget och förståelse för vikten av lärande väldigt central. Det innebär mer ansträngning, inte mindre.
Barnafödandet och barnkullarna minskar vilket innebär att resurserna ökar per elev om resurserna bibelhålls på nuvarande nivå – eller till och med ökar till exempel genom ett vinstförbud i privata skolor och förskolor. Det betyder att ett fönster öppnas för en skola som satsar på mindre grupper, bättre skolbibliotek, fler kulturarbetare i skolan, på fritids och i förskolan.
Möjligheten att forma en skola där eleverna kan uppleva att de förverkligar sig och en plats som blir en en del av samhället i stället för ett inhägnat reservat för ofärdiga människor, ligger eventuellt framför oss. Jag hoppas att jag har förmedlat en vision av att en sådan skola behöver prioritera bildning lika väl som utbildning.
Pelle Norlin
förskollärare och vänsterpartist
LT Debatt 2026-08-17
